Det där om alla söta bebisarna

Lillebror är 7 veckor och 1 dag gammal.

Lillebror hänger med sina polare. Till vänster ser vi Corinne, liten dotter till kompis J. I mitten ligger Zeke, son till kompis E. I lila byxor har vi Molly, dotter till kompis C, och mosad längst till höger ligger Melvin, son till andra kompis C.

På onsdag är det lunch hos Mollys mamma, ska bli jättetrevligt.

Det där om nya kurvorna och bråcket

Lillebror är 6 veckor och 4 dagar gammal.

Idag var det läkarbesök på BVC. Vägningen slutade på 6255 g, ännu mer än vad jag trodde alltså. Längden blev 58,5 cm och huvudmåttet 41,3 cm. Han ligger mer än 2 kurvor över medelkurvan på vikt och hattmått, och 1½ kurva över medel på längden.

Lilla sokkisen. ;D

Annars såg allt bra ut, förutom navelbråcket, som ska remitteras till barnkirurgen. Och där har vi ju varit förut.. Hon kollade även lungor, hjärta, höfter, ögonbottnarna och om han kan lyfta huvudet, och han fick mycket beröm för sin starka nacke.

Det där om nya bilder

Lillebror är 6 veckor och 3 dagar gammal .

Kanske dags för en liten bilduppdatering?

Först en bild på mig, ca en månad efter förlossning:




















Lillebror testar gymet:
















Bröderna på köksgolvet:




















Lillebror på farmors arm, bilden är tagen i helgen:

Liten har en väldigt stark nacke, här tränar han den liggande på pappa:

Det där om att inte hinna med

Lillebror är sex veckor gammal.

Oj, vad tiden går. Jag hinner inte riktigt med allting, och blogguppdateringarna blir ofta lidande. Nu är lillebror en ganska stor tjockis, sex veckor gammal och förmodligen nånstans nära sexkilosstrecket. Han vägde 5200 g sist vi vägde, och då var han runt 4 veckor (15/4). 340 g upp på en vecka.

Alla i föräldragruppen har hunnit få sina bebisar nu, men ett par förlorade sin lilla dotter. C fick en stor pojke på 4790 g och 55 cm. E fick en pojke på 3946 g och 53 cm. J fick en liten flicka på 3095 g och 50 cm. Och ett par har vi inte hört av alls, men de väntade en flicka.

Lillebror drar storlek 62 och har massor av fina kläder. Han är så oerhört söt och alldeles otroligt stark i nacken. Idag har vi fyllt i hälsodeklarationen för hans försäkring, vi ska skicka den i helgen. På tisdag är det läkarbesök för honom och på måndag ska storebror röntga lungorna efter lunginflammationen för sex veckor sedan. Maken är i Stockholm i helgen och jag och barnen är kvar hos svärföräldrarna efter valborgsfirandet igår. Jag har ingen lust att köra 20 mil ensam med barnen, så jag stannar här tills maken kommer tillbaka på söndag. Får massor av avlastning här, med båda barnen, de leker och pysslar med storebror och bär runt på och gosar med bebis.

Jag och liten har varit inne i stan och lunchat med arbetskamrater tre gånger, det är härligt. Skulle behöva material till dopinbjudningar, men hittar inget bra. Och med dessa små utflykter har jag ännu mer insett behovet av en lite mindre och lättare vagn som är lätt att lägga in i bilen och som inte tar så mycket plats. En av tjejerna i ankomstgruppen rekommenderade en sulky med fullt liggläge och en mjuklift i, och den ska jag titta på imorgon tillsammans med svägerskan. Hoppas den känns bra, och att de har kampanjpris på en mjuklift. Eller att vi får någon annan trevlig överraskning.

Det där om hur dagarna går

Lillebror är 18 dagar gammal, jag har gått ner mer än jag gick upp (55,6 kg).

Var på BVC i förmiddags och vägde lillebror. 4880 g. 330 g upp sen förra veckan. Tydligen får han i sig det han behöver på sina snabbamningar då. Jag var lite orolig att han inte skulle ha gått upp tillräckligt, för han somnar vid bröstet och släpper taget ganska fort nu, och jag har tänkt att han inte hunnit få i sig den feta mjölken som kommer på slutet för att han somnar så snabbt. Men tydligen äter han väl effektivt då?

Jag har haft tjejerna från föräldragruppen på MVC på lunch idag, väldigt lyckat och trevligt. :) Härligt med människor som kan sitta och prata om läckande bröst, konstig magform och bebisbajs medan de äter. Vi tittade lite på mitt kejsarsnittsärr också, och det ser supersnyggt ut under tejpen, som jag inte vågat dra bort än. Det är tunt och rosa och ser läkt ut.

Lillebror sover inte fullt lika mycket längre, och när han sover vill han gärna ligga i famnen eller uppe på bröstet, vilket är lite begränsande. Han fick somna i sjalen medan jag fixade iordning lunchen idag.

Det ska bli kul när de andra från föräldragruppen har fått sina bebisar också, då blir det lite barnvagnspromenader och fika i solen. Det känns bra det här.

Det där om uppdatering med bilder

Lillebror är 13 dagar gammal, jag har gått ner allt jag gick upp och lite till (56,1 kg).

Idag har vi haft fantastiskt väder hela dagen, jag satt ute i solen en lång stund medan lillebror sov i vagnen. Skönt att få lite färg i ansiktet och att vi båda fick lite frisk luft. Jag fick någon konstig krampaktig smärta i magen vid lunchtid när jag hade tänkt gå ut, så det blev inte så mycket utevistelse som jag hade velat. Jag tog ett glas Samarin och lade mig med värmedynan (och somnade), men det tog riktigt lång tid innan det gick över. Både jag och maken trodde ett tag att vi skulle behöva ringa ambulans, så ont gjorde det. Ingen aning om vad det kan ha varit, men tarmarna är ju på väg att förflytta sig till rätt plats efter graviditeten, så det kan ju säkert krångla till det i magen.

Igår sov lillebror sig igenom hela dagen och kvällen, trots makens försök att hålla honom vaken på kvällen för att förskjuta hans vakenperiod från natten till lite tidigare. Vi gav upp när han t.o.m. somnade i badkaret.. På natten var magen lite orolig, som vanligt, men efter en amning låg han på min mage med huvudet på mitt bröst, jag strök honom över ryggen och pratade tyst med honom och han gnällde knappt alls, bara gnydde till när det körde i magen. Så skönt att kunna lugna honom, det ger nästan mer tillfredsställelse än ett par timmars sammanhängande sömn. Den varan blev det alldeles för lite av inatt.

Idag har vi testat bärsjalen för första gången, och det var succé. Han var jättearg efter ett blöjbyte, vi skulle laga mat och han ville bara vara nära och inte alls ligga i babysittern. Så jag plockade fram sjalen och hällde ner honom i den och knöt om, i med nappen och sen sov han. Jag kunde gå omkring och i alla fall lite smått hjälpa till med maten. Nästa gång ska jag försöka knyta hårdare, för stödet för huvudet var inte optimalt, men annars var den inte så svår att knyta. Kul att ha testat, och skönt att han verkade tycka att den var ok. Om man går omkring och liksom dansar lite mjukt så masserar det ju hans mage också, och bara det är en vinst.

Lite nya bilder:

En suddig en, mest för att ni skulle få ett hum om hur mycket bebismage som försvunnit såhär knappt två veckor efter förlossning.

Lillebror har somnat i badkaret.

Första gången lillebror sitter i sjalen.

Det där om läget just nu

Lillebror är 12 dagar gammal.

Idag har jag och liten varit borta på BVC och vägt honom. 4550 g, han har alltså passerat sin födelsevikt nu och ökat 225 g på en vecka.

Vi köpte nya våtservetter också, något jag alltid varit emot, eftersom de känns nästan frätande, men på den lilla rumpan som är aktuell nu verkar de funka strålande ihop med zinkpasta, de otäckt röda nästan såren på lillebrors rumpa är nästan helt borta efter några dagars användning av våtservetter och zinkpasta.

Igår var jag ute på en kort promenad med barnvagnen för första gången, det var jätteskönt att komma ut och röra lite på sig och få frisk luft. Så tillfredsställande att inte känna sig trött, tung och slut efter hundra meter. 11 kg extra att bära på gör en viss skillnad för orken, tydligen. Musklerna är ju som sagt inte i det skick de en gång var, och vänster höft samt mitt inflammerade muskelfäste i sidan gjorde sig påminda, men 11 dagar efter en stor bukoperation förväntar man sig kanske ändå inga stordåd vad gäller motion.

Lillebror är en rätt nöjd bebis. Om han är mätt och torr och magen håller sig lugn så kan han ligga i sin babysitter eller i famnen och bara plira och vifta lite. Han skriker sällan; t.o.m. på skötbordet har det blivit lugnare nu. Det är mest på natten som magen är lite orolig och då blir det en del knorrande och gråt. Han äter bra för det mesta och han är enkel att ha med att göra. Och han är fantastisk fin. :)

Storebror är fortfarande hemma från barnomsorgen trots att han är frisk, men nu är det mest för att vi inte har några rutiner på någonting och måste få sova även efter kl. 9. Maken är ledig men är förstås inte ledig. Han sitter och smygjobbar, men så fort jag behöver hjälp med något eller ber honom göra något med barnen så fixar han det.

Jag tar inget smärtstillande för magen sedan en knapp vecka tillbaka men jag tar någon Voltaren om dagen för mitt muskelfäste. Antibiotikan är nog lite jobbig för lillebrors mage, men det går ändå bra på det stora hela. Mer kiss och mindre helt vattnigt bajs har det börjat bli nu, skönt för alla inblandade parter. ;)

Nu ska jag vila en stund.

Det där om nästa sjukdom

Lillebror är 6 dagar gammal, jag har 1,4 kg kvar till ursprungsvikt.

Det där med att jag kände mig sjuk? Jo, alltså. Jag har tydligen en livmoderinfektion. Antibiotikakur på tio dagar med två olika tabletter 3 ggr/dag. Det gör ONT i magen, mest under snittet, men egentligen runt hela urinblåsan och upp på magen. Livmodern var mjuk men stod högt, och den är galet öm vid beröring. Jag har ingen feber, men om jag får det eller allmäntillståndet blir sämre måste jag åka in till KK akut och bli inlagd med intravenös antibiotika.

Jag känner mig sjuk, ledsen, trött, är trött på att ha ont. Har värmedynan under korsryggen som värker, normalt ett typiskt tecken på feber hos mig, men jag hade bara 37,4 när jag tempade innan. Har ett enormt kolhydratsug också, skulle lätt kunna äta ostbågar och choklad till middag. F.ö. gör mitt inflammerade muskelfäste i sidan precis lika ont som innan, och det kombinerat med såret och den infekterade livmodern gör varje hostning och snytning till en mardröm.

Brösten är enorma, ser helt absurt ut. De spänner och gör ganska ont. Men ont är ett relativt begrepp här nuförtiden. De är inte mitt största problem, så att säga.

Igår hade vi hembesök av BVC-sköterskan, fick info och lite material att läsa, och lillebror blev vägd. 4225 g, så det har vänt uppåt igen. Skönt. I övrigt fick vi några små tips och sen gick hon igen. Ett helt ok besök. 1/4 ska han vägas igen. Vi väntar på att få hans personnummer hemskickat och namnblanketten.

Jag är en aning under isen just nu.

Det där om fyra dagar

Lillebror är 4 dagar gammal, jag har 2,9 kg kvar till ursprungsvikt.

Mina bröst är seriösa kandidater till fejkade "efter-bilder" hos en plastikkirurg. Stora, runda, högtsittande. Men så är de också fulla med mjölk och ömmar, inte lika sexigt kanske. Lillebror sover hela dagarna, jag får väcka honom ca var tredje timme och ge honom mat, för han somnar vid bröstet och det tar en halv evighet att amma om han ska ta båda brösten. Och mer än fyra timmar ska det inte gå emellan målen. Sen är han vaken i tre timmar mitt i natten istället, men då tar maken hand om honom så att jag får sova, och han har då gett lite ersättning så att liten ska gå upp i vikt och jag ska få sova lite mer sammanhängande. Nu blir det nog väckning och matning i några nätter ändå, för annars sprängs nog brösten.

Det känns i alla fall otroligt skönt att lillebror gärna tar flaskan med ersättning, för det underlättar ju betydligt under våren när jag tänkte försöka sticka iväg ett par timmar här och där och träna, mina stackars muskler är ju bara borta efter de senaste månadernas krämpor och orörlighet. Jag är verkligen så himla mager och blek, förutom min plufsiga och förstörda mage. Kan knappt vänta tills magen slutat göra ont och strama och jag kan få tillbaka hållning och rörlighet. Nåt som är lite spännande dock, är att jag inte tagit en enda kortisontablett sen i torsdags, och inte en led värker eller är stel.

Igår mådde jag jättebra, idag har jag varit riktigt risig. Tror det beror på att mjölken runnit till. Känner mig nästan sjuk, jättetrött och smärtkänslig. Hoppas jag mår bättre imorgon. Då kommer BVC-sköterskan på hembesök och väger lillebror. Han hade en hemgångsvikt på 4150 g, så han hade gått ner nästan 400. Hoppas verkligen han har gått uppåt nu så att han väger mer än så i alla fall. Jag gillar egentligen inte den här BVC-människan något vidare, av olika skäl, men nu har vi gjort det här tidigare och känner förhoppningsvis att vi tar till oss det som är intressant för oss, och i övrigt kör vi på vårt sätt.

Nu kanske amma från andra bröstet och sen sova? Jag är så trött.

Det där om hur vi har det

Hur mår vi? Jotack. :) Vi mår faktiskt rätt bra. Store sonen är pigg, så pigg att det är svårt för oss att komma ihåg att han ju är sjuk och ska behandlas därefter. Han ska vila och ta det lugnt i tio dagar, och ta sin antibiotika. Makens förkylning har gått in i ett nytt skede och han känner sig en liten aning bättre. Lillebror äter och sover mest, inatt var han vaken mellan 1 och 3:30 och missnöjd, trots att maken gav honom ersättning, som han glatt bälgade i sig, och provade alla sätt att bära och sitta och ligga. Jag fick i alla fall sova nästan ostört mellan 1 och 6:30, och efter amning så sov både jag och bebis vidare i flera timmar till. Jag tog smärtstillande vid 1 inatt och sen vid 11:30 idag, och känner mig hyfsat rörlig. Hostningar och snytningar försöker jag väl fortfarande undvika i största möjliga mån, eftersom det bränner rätt bra i såret så fort jag använder magmusklerna. Jag blir uppassad av maken och svärmor med mat och dryck, ryggen är trött och öm och jag har värmedynan i soffan så att ryggen kan få lite lindring.

Egentligen skulle vi ringt BVC idag och anmält oss för vägning, men jag vill kokonga lite till. Imorgon får vi göra det, för det vore ju bra om vi kunde fixa det medan svärmor är kvar och kan köra oss ner, så att jag slipper sätta mig bakom ratten redan.

Det är visst måndag idag. För alla andra, ja.

Det där om bebisbilderna

Första kontakten mellan mamma och lillebror utanför magen. Hans huvud var blött av fostervatten, men helt rent. Han var inte ett dugg kladdig eller blodig.















Lille tjockisen ligger på vågen och håller pappas hand.















På mammas bröst.

Med en alldeles egen napp under filten som mamma sytt.



















I den bäddade korgen. Bodyn har lillebror fått av sin moster och nallen är från storebror. Lapptäcket sydde jag långt innan något av barnen var påtänkta.

Det där om förlossningsberättelsen

Nu är lillebror här. Tusen tack för alla grattis och för alla välgångstankar vad gäller vår son. Sonen låg inne på sjukhuset för lunginflammation två nätter med intravenös antibiotika. Tydligen hade han en sänka på 300 när de kom till akuten i torsdags kväll, normalt är ju under 5. Nu ska han vara hemma i 10 dagar och ta det lugnt och äta sin antibiotika. Pappa sov med honom på sjukhuset första natten, och på fredagsmorgonen körde svärmor mig till sjukhuset, sedan bytte hon av maken så att han kunde komma till KK. Andra natten fick maken åka hem och sova och farmor sov hos sonen på sjukhuset, då hade även farfar och faster kommit ner och kunde skjutsa lite hit och dit och köpa medicin till sonen när de åkte hem igår. Vi har verkligen tur som har dem.

Så i fredags då. Jag var på plats kl. 7 och fick ett rum, delat med ett par som fått sitt första barn. Deras dotter var snabbandad och hamnade så småningom på neo med en upptäckt lungdefekt, som dock skulle åtgärdas enkelt. De var mycket trevliga och har varit mycket på neo och mindre på rummet, så vi har varit ensamma en del ändå.

Maken var av naturliga skäl lite försenad och jag fick träffa en fantastisk bm och blev rakad lite grann och fick byta kläder till rock och sexiga över knäet-strumpor. ;) Lite i åtta fick vi ta oss ner till operationssalen, där vi träffade ännu mer fantastisk personal. Framför allt gillade vi narkosläkaren och hennes sköterska. De satte på vår skiva i CD-spelaren och satte en kanyl i min hand, EKG-elektroder på bröstet och en blodtrycksmanschett. Jag fick dessutom en syrgasslang i ena näsborren och en kall handduk på pannan, allt för att motverka eventuella blodtrycksfall och därpåföljande illamående. Till sist sattes spinalbedövningen, lite mer ont den här gången än förra, men fortfarande inte särskilt farligt. Jag hade bett att få katetern först efter bedövningen och det fixade de. Sen kom vår gulliga läkare Maria och satte igång med operationen. Det var så fin stämning i rummet och alla pratade och skrattade och var så glada. Jag och maken kände oss avslappnade trots den något speciella situationen och skojade och berättade om vårt förra snitt.

Plötsligt slurpar det till i sugen av fostervatten, 1600 ml (!) sådant och de säger att nu kommer det en bebis. Sen säger läkaren "ååh, det här är ju ingen bebis, det är ju en docka." Tuve kom ut, alldeles ren och fin, bara lite blöt av fostervatten, men helt oblodig och ofettig. Alla beundrade honom och tyckte att han var så bedårande. Jag fick titta och känna en kort stund innan de bar ut honom i rummet intill för vägning och mätning. De kom snabbt tillbaka med måtten, 4540 gram och 53 cm, och med vår bebis och jag fick ha honom på mitt bröst en lång stund och känna och pussa och krama och t.o.m. trycka ut lite råmjölk till honom. Sen gick maken med lillebror tillsammans med vår bm upp till vårt rum och jag kördes in till uppvaket. Där kollade de noga blodtryck, rörelseförmåga i benen och mina blödningar. Jag blödde ganska mycket och till sist ville en bm att jag skulle få syntocinon-dropp för att livmodern skulle dra ihop sig mer. Med det och några smärtstillande tabletter fick jag sen åka upp till avdelningen. Efter en stund fick vi en superfin fikabricka, jag provade att amma lillebror lite och sen slapp jag ifrån kateter och kanyl.

Jag smärtstillar regelbundet fortfarande och fick åka hem efter lunch idag. Allt såg bra ut på läkarundersökningen igår och hörseltestet idag. PKU-testet är taget. Jag har haft mest problem med gasig mage och har jobbat på att få igång tarmarna. Jag ville inte ha Ketogansprutor (morfin), men blev till sist tvungen att ta några stycken med halv dos ändå. Efter första sprutan blev jag nästan grön i ansiktet och kallsvettades, men biverkningarna försvann ganska fort den här gången och jag fick bra lindring. Brösten har inte blivit stenhårda och stora som förra gången, men jag verkar ha en del mjölk ändå, för lillebror har börjat bajsa på riktigt, inte bara det grönsvarta klegget. Nu väntar amning, gos med familjen (svärmor stannar till tisdag och hjälper oss att ta hand om sonen, skönt) och långsam återhämtning av min kropp. Sammanfattat så var jag mycket mer "med" den här gången och är sååå nöjd med personalen och hur allt blev. Jag har haft väldigt, väldigt ont i perioder, men personalen har hjälpt till bra med smärtlindring. Lillebror var väldigt slö första dygnet, men har nu visat lite mer temperament, dock inte i stil med storebror än. Han äter, behöver kanske fortsätta med lite tillägg eftersom han gått ner ganska mycket, och har faktiskt fått börja med napp OCH tagit den. Store sonen spottade ut den direkt och var aldrig intresserad av den, så där fungerade jag som napp väldigt länge och det orkar jag inte med igen.

Storebror är mycket stolt, och mycket duktig och förståndig. Han gillar att prata om jämförelser mellan sig själv och lillebror och inkluderar lillebror i sina lekar och spel med farmor.

Nu är jag fullkomligt slut, däckade mitt i alltihop för två timmar sen och fick börja om med att ta mitt smärtstillande när jag vaknade igen. Så fort jag ammar blir jag oerhört dåsig. Så jag får fixa upp lite bilder under dagen imorgon så att ni alla får se vårt underverk.

Det där om sämsta tajmingen

Vecka 40 (39 + 0)

Händer det här verkligen?

Sonen är på sjukhuset med sin pappa och sin farmor, eftersom han haft hög feber i över tre dygn. När de kom dit var han ju såklart feberfri och jättepigg och det finns bara en läkare i tjänst, och allting tar tid, men vi trodde såklart att de skickar hem honom med lite penicillin, möjligen. Men nyss ringde maken och sa att de hittat någon bakterie, att han har förhöjda vita blodkroppar och att han ska lungröntgas nu. I värsta fall blir han inlagd. Han ska få antibiotika intravenöst nu.

Så det lutar väl åt att maken stannar med sonen på sjukhuset inatt, svärmor kommer hem och kör mig till sjukhuset imorgon bitti, där hon byter av maken så att han kan komma in till mig och vara med på snittet och ta hand om bebisen.. Men sen då? Smittar det där? Får sonen träffa lillebror, och när i så fall? Har jag och maken fått samma bakterie? Vi är ju inte heller friska, även om vi nu inte har feber.

Just nu känns det här som en fars. Jag och maken skulle ju sova tillsammans inatt, han skulle ta sista bilderna på magen.. Jag önskar bara att vi kunde få vara friska allihop. Stackars min lille kille, ska han behöva vara sjuk och dessutom inlagd när hans lillebror kommer och på sin sexårsdag? Vilken oerhörd tur i oturen att svärmor var här redan tidigt idag.

Fan också. :(

Det där om timmar kvar

Vecka 40 (39 + 0), 67,1 kg (+11,6)

Vi fick första tiden imorgon bitti, så kl. 7 ska vi vara på avdelningen. Kl. 8 ska jag ligga på bordet, enligt schemat. Såå.. Ja. Om 16 timmar lägger de väl bedövningen då.

Något som är lite trist är att de verkar ha ändrat reglerna för besök på avdelningen sen vi låg där sist, så vi kanske inte får ta emot besök. :(

Kan ni alla hålla tummarna för att allt går perfekt, att bebis är frisk och att vi kan åka hem på söndag efter PKU-testet? Jag vill verkligen vara hemma med min lilla familj.

Det där om det sista lilla pysslet

Vecka 39 (38 + 6) - 36 timmar kvar

Nu har vi monterat fast spjälsängen mot min säng och bäddat den. Vår säng har också fått rena lakan. Vi fick koppla ur makens sänglampa och flytta sängbord och säng ända in till väggen (och därmed ända in till vägguttaget) på hans sida, samt plocka ner elementet från väggen på min sida för att få in spjälisen bredvid sängen.

Det mesta är tvättat eller på gång att tvättas och skötbädden är framlagd på bänken. Imorgon ska jag fixa med lite papper, hänga undan tvätt och ta emot svärmor som ska passa sonen och köra oss till sjukhuset. På kvällen ska jag packa lite till i BB-väskan och duscha med hibiscrub, en bakteriedödande tvål.

Vi har ju redan börjat få lyckönskningar i kommentarsfältet, och det är ju faktiskt himla nära nu. Ändå är det overkligt att vi förmodligen är fyra i familjen om 36 timmar. Maken sa i morse att han har svårt att tänka på något annat än lillebror just nu, och jag sover ännu sämre än vanligt för tankar på sjukhus snurrar i huvudet. Citodonet hjälpte f.ö. knappt alls, men jag är i alla fall bättre i ryggen idag, känner mig ganska rörlig. Det jobbigaste är fortfarande att vända sig i sängen och att hitta en bekväm sovställning. Sonen har haft hög feber (39+) sen igår eftermiddag, och det gör också att vi sover oroligt allihop.

Blodtrycket är fortfarande högt (145/89 i morse), men urinstickan gav inte något direkt utslag, nånstans mellan spår av protein och +1. Just nu har jag fruktansvärda sammandragningar men vet inte riktigt vad det beror på. Ska gå och ta Niferex och Dimetikon nu, mina problemförebyggare inför förlossningen. De har beställt extra blod till mig inför snittet eftersom mitt Hb låg på bara 96 på inskrivningen. Men blöder jag lika lite som sist så ska det inte vara någon fara.

Imorgon väntar min sista dag som ettbarnsförälder. Undrar vad den ska bjuda på. ;)

Det där om att få förklaringar

Vecka 39 (38 + 6)

Om man har mycket kortison i kroppen kan man få hudbristningar. Om man är gravid får man ofta bristningar på magen. Om man lägger ihop dessa två, vad får man då? Ptja, kanske en lilastrimmig mage som min?

Kortisonet kan alltså återigen vara förklaringen till något jag inte kunnat förstå. Inte en enda bristning under min första graviditet, massor nu. Jaha, kortisonet, ja..

Och det sägs att inget hjälper. Det finns i alla fall en salva på hälsokosten som sägs bleka brustna blodkärl, blåmärken, etc, samt lindra irritationer i huden. Den ska jag köpa. Mina bristningar kliar.

Det där om att inskrivningen är klar

Vecka 39 (38 + 5)

Nu är vi äntligen hemma igen efter ett antal timmars rännande. Vi har varit på inskrivning idag, nu ligger journalen redo på sjukhuset och på torsdag ska vi ringa in och höra hur dags vi ska vara på plats på fredag. Narkosläkaren kollade med en kollega om jag skulle få spinalbedövning, med tanke på min reumatiska sjukdom, och till sist bestämdes det att vi kör på det, så jag behöver inte sövas.

Läkaren vi träffade var väldigt rar och varm, tyckte att mitt brev till läkarna som skulle besluta om snitt var väldigt fint. Det har blivit liggande i journalen sedan snittsamtalet. Skönt egentligen att flera på avdelningen vet hur jag upplevde min situation när sonen var bebis, det gör det nog lättare för dem också att förstå om jag inte mår bra av någon anledning.

Jag fick även med mig lite citodontabletter hem så att jag kan få sova de här sista nätterna, ryggskottet gör ju att jag knappt sover, och det är ju inte direkt optimalt inför en stor operation. Så ikväll är det jag som tar två citodon och somnar som en stock, eller hur? ;)

Nu är ryggen helt slut, jag har varit på benen ganska mycket idag. Sonen har 39 graders feber, min mamma och syster kom hit och passade honom. Vi var inom jobbet och hämtade upp ett papper, vi fick parkera i ett parkeringshus säkert en km från KK, det var fullt precis överallt, och det har blåst storm här idag. Efter två timmar på sjukhuset var vi på McD och åt, sen handlade vi plast till vår gamla blöjhink och en ny badtermometer, och sen lite mat, innan vi åkte hem. Nu är blöjhinken avtorkad och laddad och redo att använda. Mamma hade tvättat alla kläder, röjt på mitt arbetsbord, torkat av alla skåpluckor i köket och diskat. Såååå skönt.

Imorgon förmiddag ska jag fixa bryn och fransar på en salong som ligger precis bakom vårt hus, och vi ska greja lite med spjälisen. Jag ska tvätta handdukar och lakan, sen ska det bäddas rent och skötplatsen ska upp. Sen är vi väl klara, tycker jag. BB-väskan är till hälften färdipackad. Nu ligger vi nog i fas, mycket tack vare min mamma. Så tacksam att jag har världens bästa man och familj.

Lite kvällsmat, kanske lite TV och sen medicin och sova, det skulle vara skönt, jag är trött.

Det där om det sista besöket

Vecka 39 (38 + 4), 68,7 kg (+12,2)

Har varit på sista barnmorskebesöket idag. Det kändes konstigt alltihop, hon verkade orolig och själv är jag bara trött och apatisk och går bara och väntar. Ryggskottet kom tillbaka i lördags av en nysning och jag har haft två riktigt risiga nätter.

Blodtrycket var högt idag (130/90) så jag fick ta med mig blodtrycksmanschetten hem igen och ska ta trycket varje dag fram till fredag. Fick dessutom urinstickor. Det var inte min vanliga bm, utan en annan, och hon sa att mina smärtor i bröstbenet och revbenen kan vara ligamentsmärtor. Vid tidigare besök har jag inte fått några svar alls på vad det kan vara. Mitt järnvärde har plötsligt sjunkit genom golvet, 4 dagar innan det är dags, och jag ska ta dubbla Niferex. Dumt bara att det tar någon vecka innan man märker skillnad. Hon verkade mena att man vid snitt förlorar så mycket blod att man måste ha en reserv. Förra gången förlorade jag 250 ml (vid en normal förlossning förlorar man i genomsnitt en liter) och ökade tio steg på Hb-skalan på en helg, från 104 till 114 från fredag till måndag, utan järntillskott. Anledningen till den här plötsliga dippen skulle då vara att lillebror vuxit mycket på sistone. Men så bra då. S/F-måttet hade hoppat från 36,5 till 39 på två veckor. Huvudet neråt, men rörlig. Genom att känna på honom gissade bm att han väger 3,9-4 kg nu, och det är väl ungefär vad jag tror också, men något mer. Jag gissade ju på 3850 g innan tillväxt-UL, men nu tror jag på 4200 g på fredag. Vi får väl se. 53 cm tror jag fortfarande på.

Vi sammanfattade även graviditeten, och det är ju ingen dans på rosor precis. Reumatisk värk och kortison under hela graviditeten, med en ökad dos nånstans på mitten. Sjukskriven på 25% för smärta i bröstryggen. Smärta i bröstbenet. Två urinvägsinfektioner med antibiotikabehandling. Fem övre luftvägsinfektioner. Ryggskott. Hon tyckte det var en aning otroligt hur jag hanterat den här graviditeten med så mycket ont, och menade på något sätt att jag har en hög smärttröskel för att jag i och med min grundsjukdom är van vid att hantera smärta. Själv känner jag mest att jag förmodligen säger "jag har ont" mycket tidigare än vad andra gör, och att det därför bara verkar som om jag har det jobbigare än någon annan. Egentligen är jag alltså bara gnällig. Hennes uppfattning var väl mer att när jag säger "jag har ont" så säger andra "det är outhärdligt". Ja, jag kan ju inte veta vilket som stämmer, jag vet bara att jag är nåt så oerhört trött på att ha just ont, för det blir så jäkla olidligt till sist när man inte får ta någon medicin som hjälper. Jag kan väl ta att jag har ryggskott, det är inte så att jag har obotlig cancer, men ge mig gärna Voltaren då. Nähäpp, det fick jag inte ta, nej. Blä. Nu vill jag bara att det ska vara över och att jag ska kunna röra mig igen.

Imorgon är det inskrivning kl. 13 och mamma och syster kommer ner och passar sonen. På onsdag ska jag fixa bryn och fransar, och sen ska vi göra några små förberedelser här hemma under veckan. Snart är det slut. Snart börjar det.

Nu Panodil, för halsen och ryggen värker.

Det där om att vara en bit på väg

Vecka 39 (38 + 1)

Det är en vecka kvar idag. 7 dagar.

Inatt sov jag så fruktansvärt illa att det är ett under att jag hållit mig vaken hela dagen. Dock har jag haft en helt galen huvudvärk hela dagen, den ligger fortfarande kvar och lurar efter ett försök med Panodil och ett med Panocod. Riktigt härlig migränartad.. Alla ljud är jättejobbiga och de flesta rörelser likaså.

Jag vaknade flera gånger inatt av att det kändes som om revbenen höll på att mosas samman. Livmodern är så stor att den liksom ligger utanpå bröstkorgen, och vissa sammandragningar trycker så enormt på revbenen att jag bara vill gråta. Sen lite hosta ovanpå mitt inflammerade muskelfäste, och det känns som om hela bröstkorgen är trasig. I morse fick jag näsblod två gånger och det värkte så i korsryggen och skenbenen att jag fick ta smärtstillande.

Vi har varit på ikea idag, men extrasängen vi skulle ha till sonen i vårt sovrum var såklart slut. Vi köpte några andra småsaker som vi behövde och åt lunch där. Sen köpte vi present till sonen på Jula och alla kalasgrejerna på ICA Maxi. Och blöjor. Helt galet kändes det. Pampers New Baby, storlek 2. 3-6 kg. Och några små tetror med färdig modersmjölksersättning, eftersom vi funderar på att tillmata med ersättning så att jag får lite andrum och maken kan hjälpa till att mata. Lite extra mättnad för bebis och vi kanske kan få några extra timmars sömn. Om han blir lite van vid flaska kanske han kan börja med välling lite tidigare dessutom, så att jag slipper helamma i åtta månader igen.

Det blir en hektisk sista vecka innan lillebror kommer, men det mesta känns rätt kul och mysigt, som att bädda spjälsängen och göra i ordning skötplatsen. Jag ska fixa naglarna på måndag och bryn och fransar på onsdag, så förhoppningsvis känner jag mig inte som ett spöke efter snittet.

Nu laddar vi inför kalashelgen.

Det där om att trivas i kokongen

Vecka 38 (37 + 5)

Jag vägde mig häromdagen, men minns inte exakt vad det stod. Men omkring 12 kg upp i alla fall. Med sonen gick jag upp 15 kg, och då är han född motsvarande på lördag, i 38 + 2. Det är inget som oroar mig i alla fall.

Det där inflammerade muskelfästet i sidan blev ett ryggskott efter en hostning och hela söndagen var jag sängliggande och kunde inte ens gå på toaletten utan hjälp. Igår kom mamma hit och körde mig till kiropraktorn, vilket har hjälpt ganska mycket, även om jag fortfarande är toköm i sidan och ganska orörlig. Jag tar panocod och vilar. Mamma lagade även middag åt oss, Wallenbergare, och gjorde en ordentlig insats i tvättstugan. Jag ska försöka slänga i en maskin lakan med hjälp av sonen strax.

Annars så vilar jag bara. Har haft och har så ont i ryggen att jag inte ens kan tänka tanken att få något gjort här hemma, eller få något struket från listan över saker att göra innan lillebror kommer. Jag känner mig inte särskilt stressad över det heller. Jag jobbade den tid jag föresatt mig att jag skulle jobba, lillebrors skötväska är packad, min BB-väska är påbörjad och det finns en lista över resten som jag ska ha med. Barnvakter och skjuts är fixade och jag känner inga tecken på att bebis skulle vilja komma ut tidigare. Allt pyssel som jag vill hinna med hemma kan egentligen vänta tills vi kommit hem, och om inte annat så är mina svärföräldrar här sen och kan hjälpa maken med både inköp och hemmafix.

Tids nog mår jag bättre i kroppen, lillebror är här och våren bjuder på ljus och värme. Då ska jag komma ut ur min kokong och må strålande. Så nu kan jag gå här och vara lite risig. Det finns en tid för allt.

Det där om sluttampen

Vecka 38 (37 + 3)

Vi fick världens sötaste lilla lurviga björnoverall till lillebror av min syster. Plus sex delar kläder i brunt och vitt, pyjamas, byxor, t-shirt, body, mössa och haklapp. Helt underbara, vi går och klappar på overallen hela tiden och jag tror att den triggade igång makens längtan på allvar. Han tycker att 12 dagar är jäääättelång tid.

Själv har jag äntligen slutat jobba och har bara vila och förberedelser på schemat. Och sonens sexårsfirande.

Just nu vill jag mest ta nåt knark och gå i ide, för det känns inte som om jag har någon fungerande kroppsdel. Näsan är toktäppt och jag har näsblod. Jag försöker få luft med hjälp av andra medikamenter än nezeril, men det går åt skogen. Får bara panik. Jag har ett inflammerat muskelfäste i höger sida under revbenen och kan inte vända mig i sängen, inte hosta, knappt andas och knappt köra bil. Och inflammationshämmande får man inte ta under graviditet, inte ens gel eller kräm. Så vi kör liniment.

Förkylningen börjar i alla fall kännas bättre, jag hostar knappt och har inte ont i halsen. Jag har fått någon homeopatmedicin, något kosttillskott, som ska hjälpa till att stärka kroppen. Homeopaten rekommederade också att jag fortsätter med ProViva, som ju hjälper immunförsvaret. Konstigt nog så har anklarna varit jättesvullna dygnet runt i ett par dagar (jag fick knappt på mig gympaskorna igår), både på morgonen när jag vaknat och på kvällen trots att jag haft stödstrumpor hela dagen. Nu i morse tyckte jag att de såg lite bättre ut, men det blir stödstrumpor på direkt trots att vi bara ska vara hemma idag, för det gör nästan ont att gå när de blir sådär svullna.

Nu ska jag äta något och ta lite tillskott och något smärtstillande, för jag behöver städa och vi ska ha fika för föräldragruppen här och då vill jag varken ha såhär ont i muskelfästet eller i skinkan, där jag haft seriösa ischiaskänningar hela morgonen. Kanske inte så konstigt, med tanke på att jag kört långt, sovit i annan säng, suttit i obekväm stol och kollat på standup och gått en runda på Ikea. Sånt straffar sig.

Det kanske låter jobbigt och som om det är så himla synd om mig just nu, men faktum är att jag känner mig rätt positiv för tillfället. Det finns ju en ände på allt det här, och alla krämporna är sånt man kan leva med under en begränsad period. Förhoppningvis hinner muskelfästet läka innan bebis kommer, och nästäppan går ju över efter förlossningen, kanske med en kort avvänjningsperiod, och förkylningen är nog redan på väg att ge sig, tror jag. Och gravidgrejerna försvinner ju liksom automatiskt. Nu jobbar jag inte längre, jag styr över min egen tid, jag har inte särskilt många måsten och våren är på väg. Och kan jag inte sova på nätterna får jag väl göra det på dagarna.

Bara 12 dagar kvar. Bara 286 timmar.

Det där om undermålig rapport

Vecka 37 (36 + 4)

Jag lade mig ner nyss. Det var dumt. Tänk er ett glödgat järnspett som körs in precis under bröstbenet. Så, ungefär. Det var visst en lite dum rörelse.

Jag har varit hos bm nu, och helt i linje med kompetensen på det stället har hon inte fyllt i mina papper med mina nya värden. Det där med att man ska ta med sina papper om man måste åka in till KK, mister inte det lite grann sin poäng om de inte är ifyllda? Nu var lillebrors huvud ruckbart, alltså inte längre rörligt, och det har en viss betydelse, om t.ex. vattnet skulle gå. Att jag hade spår av äggvita i urinen skulle jag kanske vilja ha nedskrivet, och mitt senaste blodtryck hade väl också varit bra att ha med? För att inte tala om magens mått..

Tur att jag frågade och har bra minne då, va? Blodtrycket låg omkring 130/80, s/f-måttet på 36 cm, vilket innebär att kurvan sjunkit i alla fall lite. Hb var 110, fortfarande ingen panik. Hjärtljuden var bra, men inget medel finns uppskrivet.

Jag frågade om läkartid för mitt onda bröstben, men den första tid de hade var 18/3. Känns som om jag lika gärna kan kolla med läkare på KK på inskrivningen den 17:e då ju. Jävlar vad ont jag har.

Det där om att aldrig få vara frisk

Vecka 37 (36 + 4), 67,2 kg (10,7+)

Det är 18 dagar kvar idag. Det är två och en halv vecka tills vi har en bebis. Rätt sjukt, faktiskt. Jag ligger hemma idag igen, förkylningen som dök på mig förra söndagen har inte blivit ett dugg bättre, jag hostar och kan inte andas och inte sova. Har ingen röst kvar och det gör ont i luftrören.

Så fort bebis är ute ska jag fixa immunförsvarsstärkande meducin och se till att inte bli förkyld igen... nånsin.

MVC-besök i eftermiddag, så jag återkommer med rapport. Nåt morgonkiss blir det inte inlämnat idag, jag hade ju inga fler rör, och dessutom har jag kissat fyra gånger inatt.. Igår natt var rekord. Fem gånger.

Just nu vill jag bara få vara frisk och orka fixa det sista på jobbet, sen småpyssla hemma och stryka från listan med grejer jag vill ska vara klara innan bebis kommer. Jag orkar ingenting nu, bara jag rör mig så börjar jag hosta.

Det där om att det kan finnas en förklaring

Vecka 37 (36 + 2)

Jag tror att jag har kommit någonting på spåren ikväll. Ni vet det här onda i/under bröstbenet och ut över revbenen under brösten som jag har skrivit om då och då här? (T.ex. 18/1 och 7/1 om ni vill kolla.) Det blir bara värre hela tiden, och jag kan inte koppla det till något.

Följande har jag tänkt:

~Magkatarr, kan ju bränna rätt bra under bröstbenet. Men varken Novalucol eller Omeprazol gör någon större skillnad.
~Livmodern trycker mot bröstbenet. Men det här började innan magen var så stor, och visserligen börjar smärtan oftast när jag sitter, men den går inte över av att jag får bort trycket.
~Nerver i kläm i bröstryggen (där jag har ont till den grad att jag är sjukskriven för smärtan) som gör att värk strålar fram i bröstbenet och revbenen. Men jag får oftast ont först i bröstbenet och senare i ryggen nu sedan jag börjat jobba färre timmar.
~Kraftig delning av de raka bukmusklerna, så att det hugger/svider i muskelfästet upptill. Det gör oerhört ont att hosta för tillfället. Men det började för så länge sen att muskelfästet inte bör ha varit så påverkat redan då.

Så jag bestämde mig för att googla. Och jag hittade en grej som stämmer klockrent. Inte bara symptommässigt, utan även med min grundläggande reumatiska sjukdom, spondartrit eller spondylit, som den också kallas.

Tietzes syndrom. En inflammation i brosket runt bröstbenet. Värme hjälper, precis som det står. Orsak kan vara vissa bakomliggande reumatiska sjukdomar, bl.a. min. Beskrivningen av hur smärtan yttrar sig stämmer exakt. Bl.a. att det är värst på kvällar och nätter. Och det står att för de flesta läker det här ut av sig självt så småningom, och det finns smärtstillande man kan ta, även om det verkar svårt att få en tillfredsställande smärtlindring. Nu är det lördag kväll och jag har inte direkt så akuta smärtor att jag har lust att söka vård just nu, men jag funderar lite på hur jag ska gå vidare med det här. Hittills har jag bara hoppats att det är graviditetsrelaterat och att det försvinner om tre veckor, men så behöver det inte bli.

Jag ska nog ringa min reumatolog och boka in ett besök när bebisen är någon månad, så får maken följa med dit och assistera. Så ska jag skriva en exakt lista med olika frågor och anteckningar av symptom, och sen ska hela medicincocktailen anpassas och jag ska få någon att kolla på min högra höft och prata igenom biverkningar av kortison (som t.ex. benskörhet, vilket jag verkar vara i riskzonen för, rent ärftligt), förutom den här titten på min rygg och bröstbenet då. Ha. Jag tror jag har det. Jag tror inte det är förknippat med magen alls, utan med sjukdomen. Vi får väl se om jag har rätt.

Mer info:

Definition: Lokalt smärttillstånd i broskskivan i de kostosternala förbindelserna.
Orsak: Oftast okänd. Inte ovanligt efter en viros. Ibland p.g.a. dålig hållning; pat "trycker ihop" bröstkorgen. Någon gång efter fysiskt överbelastningstillstånd/trauma över armar/thorax. Kan ses som del i inflammatorisk systemsjukdom. Ibland vid psykiska stress- spänningstillstånd.
Symptom: Smärta över i regel ett revben i övergången mellan brosk och ben, ff.a. vänster sida. Ibland utstrålning vänster arm. Initialt brännande smärta - successivt avklingande till molande karaktär. Tryck över bröstet". Oftast kvinnor.
Symptomen förvärras av stress och oro, lyftande arbete med armar, statiskt arbete med armar (datorarbete, bilkörning). Köld förvärrar, värme lindrar.
Status: Distinkt ömmande punkt på revbenet.
Differentialdiagnos: Vid typisk klinik knappast risk för feldiagnos. Artrit i leder runt bröstbenet (sternoklavikulära leder, mellan manubrium och corpus sterni, sternocostala leder) pekar mot spondartrit. Myalgi (M. pectoralis, intercostalis).
Neuralgi från interkostalnerver (ev. låsning av facettled). Hjärtinfarkt går ej med lokal ömhet detsamma gäller magsår och gallsmärtor.
Utredning: Klinisk diagnos i typfallet. Bakomliggande systemsjukdom? Symmetriska rörelser över torax vid andningsrörelser? Låt pat sitta på en brits och rotera bröstkorgen fullt ut höger/vänster- palpera samtidigt facettleder i övre thoracalen. Om smärta över dessa + smärta vid rörelse vänster eller höger talar detta för låsning över facettled.

Källa: http://www.praktiskmedicin.com/sjukdom.asp?sjukdid=458

Vad är Tietzes syndrom?
Tietzes syndrom är en sjukdom som orsakas av inflammation eller svullnad i revbensbrosken, den del av revbenen som ligger närmast bröstbenet. Revbenen utgår som bekant från ryggen, största delen av dessa är ben, men den sista delen, några centimeter lång, utgörs av brosk. Dessa broskdelar kan bli inflammerade och eller svullna, och orsakar då påtaglig smärta. Smärtan kan vara svår, och påminna om smärta utgående från hjärtat eller matstrupen, och smärtan kan därmed föranleda långt gående undersökningar och onödig medicinering.
Vad beror Tietzes syndrom på?
Sjukdomens orsak är inte helt känd. Ett ensidigt arbete som belastar bröstkorgen - t.ex vävande - kan vara en orsak. Sjukdomen är vanligare hos kvinnor, och man kan förmoda att kvinnans bröst i viss mån anstränger bröstkorgen. Tävlingsidrottare, t.ex. roddare, kan drabbas av denna sjukdom. Det har nog också misstänkts, att virusinfektioner kan utlösa Tietzes syndrom.
Vilka är de typiska symptomen vid denna sjukdom?
Typsymtomet är bröstsmärta, som kan förvärras vid ansträngning. Smärtan känns mest just intill bröstbenet, och den kännas ibland bara på ena sidan av bröstbenet, ibland på båda sidorna. Och då man trycker med fingrarna på det sjuka stället gör det ont!
Vilka undersökningar bör göras ifall man misstänker denna sjukdom?
Den viktigaste undersökningen är palpation av bröstkorgen. Man undersöker alltså bröstkorgen genom att trycka på den med fingrarna, och hittar då typiskt klart ömmande områden i revbensbrosken intill bröstbenet. Man kan inte trycka på hjärtat eller matstrupen, så ömhet vid palpation beror nog typiskt på en åkomma i själva bröstkorgen.
Ett typiskt palpationsfynd är oftast tillräckligt för en säker diagnos. En vanlig lungröntgen visar inte något avvikande. Skulle man ta en provbit av revbensbrosket - vilket ytterst sällan är nödvändigt - kan det hända att man skulle se inflammation vid mikroskopisk undersökning, men det kan också hända att det mikroskopiska fyndet är helt normalt.
Det finns säkert andra sjukdomar som kan ge samma symptom?
Ett benbrott, fraktur, i ett revben kan ge liknande symtom, men oftast minns ju nog patienten då att han varit i en olycka. Revben är nog rätt så sköra, och en våldsam hostattack kan orskaka skada på revbenen. Osteoporos kan orsaka liknande symtom. Vid en svår osteoporos kan de nerver som utgår från ryggraden till revbenen få det trångt, och då kan man erfara smärtor i bröstkorgen, så kallad intercostal neuralgi.
Förvisso kan också allvarligare sjukdomar i väldigt sällsynta fall drabba revbenen. Elakartade, maligna, sjukdomar kan metastasera till revbenen. Tuberkulos kan finnas på detta område. Ryggradsreuma kan ge värk och framtill i bröstkorgen, likaså fibromyalgi, mjukdelsreuma.
Hur behandlas Tietzes syndrom?
Diagnosen är den viktigaste behandlingen. Då patienten vet att bröstsmärtan inte kommer från hjärtat, matstrupen eller lungorna har han eller hon mycket lättare att komma tillrätta med symptomen.
Vanliga värkmediciner (t.ex. ibuprofen, paracetamol) kan hjälpa men inte speciellt mycket. Man har försökt behandla inflammationen med injektion av bedövningsmedel och cortison, men resultaten har inte varit speciellt bra. On sjukdomen återkommer kan man pröva sulfasalazin (Salazopyrin)
Och hur går det sen?
Prognosen är god. Symptomen kan vara envisa och besvära i månader, ibland så mycket att patienten behöver sjukledighet - men småningom går sjukdomen sedan över av sig själv.

Källa: http://gastrolab.1g.fi/a015s.htm

Det där om dubbla krämpor

Vecka 37 (36 + 1)

Det känns som om jag har världens största mage. Och den kliar och det drar i huden och bristningarna gör ont till och från. Alla barnmorskor som känner på magen säger att jag har verkar ha mycket fostervatten, men på ultraljuden har de sagt normal mängd.

I förrgår kväll var vi inne på förlossningen igen. Jag hade jätteont i mage och rygg när jag körde hem från jobbet, och sen när jag låg i badet fick jag reglbundna sammandragningar med sex minuters mellanrum. Vi var där inne i tre timmar, och återigen var det en urinvägsinfektion som utlöste sammandragningarna, så jag fick antibiotika utskrivet igen. Jag tar dem med ProViva blåbär, hoppas illamåendet håller sig borta den här gången. Tappen var opåverkad i alla fall, så lillebror håller sig säkert på plats till den 20:e. Skönt nånstans, jag föredrar ju om allt går som planerat och jag hinner vila lite efter att jag jobbat min sista vecka.

Just nu är det plågsammaste att jag åkt på min fjärde dunderförkylning den här graviditeten. Jag hostar och är superhes, har ont i halsen och snorar. Känner ingen smak längre, och näsan blöder från och till. Det gör ont både i ryggen och i övre delen av magen när jag hostar, så jag hoppas verkligen att hostan tänker lägga sig snart.

Tre veckor kvar idag.

Det där om två saker

Vecka 36 (35 + 4), 66,8 kg (+10,3)

För det första: jag måste bara påpeka att jag är i nionde månaden. Japp, 30 dagar kvar till beräknad förlossning, och de nio månaderna som utgör 280 dagars graviditet är alla 31 dagar långa. Nionde månaden, tjohoo!!

Och för det andra: HUR är det möjligt att gå upp mer än 2 kilo på en vecka? 20% av min totala viktuppgång på åtta månaders graviditet sker på en vecka? En vecka av 36? Maken säger att det "bara är ett litet skutt", men jag misstänker att det är en trend. Sisådär 7 kg kvar att gå upp då? *ryys* Bristningarna på magen har exploderat, de är mååånga och de kliar och gör ont. Jag blir faktiskt deppig på riktigt av dem. Fåfänga jag hade gärna sluppit sånt.

Det där om att vara färdig

Vecka 36 (35 + 3)

Det hade verkligen inte gjort nåt om det satte igång ikväll. Visst, jag är inte helt klar på jobbet, och det finns lite småsaker kvar här hemma som jag gärna skulle fixa med innan lillebror kommer, men i övrigt är jag så jäkla färdig med det här.

Ikväll kan jag ståta med löjligt ont under bröstbenet, trots 3 novalucol och en omeprazol, värk i korsryggen och sammandragningar. Och just det, illamående.

Sonen säger att han längtar tills mamma är som vanligt igen och lillebror har kommit ut, och det gör jag med. Mer än jag kan säga.

Det där om att saker inte alltid blir som man tänkt sig

Vecka 36 (35 + 1)

Det gör oooont i min mage och korsrygg. Riktigt ont. Typ förjävlig mensvärk, fast kanske mindre molande/dov och lite mer skarp.

Idag är jag hemma, tänkte ta föräldraledigt, men så blev sonen såklart sjuk så det blev visst VAB istället. Nåja, han är ju duktig och snäll och sysselsätter sig själv, men det är ändå lite mindre vilsamt. Idag tänkte jag börja på en lista över vad som ska med till BB, samt packa skötväskan och kolla vad vi behöver köpa till skötplatsen i form av salvor och liknande. Och tvätta en maskin.

Och idag är det 28 dagar kvar. 4 veckor. 4 VECKOR!

Det där om olidligt

Vecka 36 (35 + 0)

Jag har molvärk i magen och korsryggen. Tänk om det bara kunde innebära att bebis är på väg. Jag har inte jobbat färdigt och jag har inte hunnit vara ledig och vi har inte monterat upp spjälsängen, och BB-väskan är inte packad, men vet ni vad? Jag bryr mig inte. Jag skulle bara vilja ha min kropp tillbaka. Pleeeeease.

Det där om viktberäkningen

Vecka 35 (34 + 6)

Mitt s/f-mått (livmodern från blygdbenets överkant till livmoderns överkant) fortsätter ju följa den övre kurvan, så jag utgår ifrån att lillebror fortsätter växa i samma takt som fram till andra ultraljudet. Då beräknades han väga drygt 2500 g, i 32+5. Nu är jag i 34+6, dvs jag har gått två av de sju veckor som var kvar till v. 39+6, då han skulle väga närmre 4500 g, alltså nästan 2 kg mer. Så en knapp tredjedel av den tid han har på sig att växa 2 kg har nu gått. En knapp tredjedel av 2 kg? Sisådär 600 g? Kan det vara en någorlunda gissning?

3100 g.

Sonen vägde 3310 g när han föddes.

Det gör inget om lillebror kommer typ.. nu.

För övrigt bär jag nu på 3 kg bebis + 1 kg fostervatten + 0,5 kg moderkaka + 1,5 kg blod + minst 0,5 kg blandat graviditetsrelaterat grejs i magen och resten av kroppen. = 6,5 kg. Jag har gått upp 7,9 kg. Ett par kilo till hade ju varit bra, faktiskt, jag tänkte ju ändå att jag skulle amma.

Det där om skämtet som är MVC

Vecka 35 (34 + 5), 64,4 kg (+7,9)

Ja, då har jag varit hos bm idag på morgonen då. Fastande sedan midnatt, det var ju glukosbelastning nr 117 i ordningen idag.. (För er som inte har hängt med: 1:a gången i v. 29 gjorde jag frukostbelastning, jätteförkyld. Värde 9,5. Ingen hade sagt något om att man har förhöjda värden när man har en infektion. 2:a gången i v. 33, fortfarande förkyld, fick fasta i 12 timmar, eftersom enda tiden de kunde hitta var 9:45. Värde 9,5. Inget värde över 10 som är diabetes. Fick kallelse till dietistsamtal som ska äga rum på fredag, jag äter normalt enligt GI och har aldrig varit överviktig.)

När vi kommer dit 8:50 idag säger min bm (hon är ny på mottagningen, har jobbat där i en månad, har egentligen en tjänst på avd. 44 där man bl.a. hamnar om man är snittad eller har grav.diabetes) att jag inte behöver göra någon belastning idag, men det kanske jag visste? Eh? Nej? Maken har sovit 2 timmar men följde med som sällskap, eftersom man ska sitta still där i 2 timmar innan de tar blodsockret. Jag har sovit riktigt illa inatt, pga andningen och illamående/halsbränna, och därmed hunnit bli både hungrig och törstig. Hon hade inte ringt för jag skulle väl "ändå bara göra en frukostbelastning, och alltså inte vara fastande". Eh? Nej? "Är du fastande?! Men Gud. Jag har en macka här, vill du ha den?!"

Anledningen? Jag är reumatiker och tar Prednisolon, ett kortison. Av det kan man få förhöjda blodsockervärden. Nu är det ju inte direkt en nyhet att jag tar Prednisolon, det har jag gjort varje dag sen v. 8. Jag kan tycka att om jag berättar på första besöket på MVC att jag har en sjukdom som jag medicinerar för, då borde de kunna kolla upp hur min sjukdom och min medicin påverkar barnet, samt de tester som de tar på gravida, t.ex. tillväxt, blodtryck, urin och kanske BLODSOCKER?! Klåpare. Jag tar ju ändå ledigt från jobbet, och min man också, för att kunna gå dit, för min hälsas och mitt barns skull, då är det väl rimligt att de faktiskt utövar någon form av medicinsk expertis där? Dessutom är det ju en liten oro inblandad, man vill inte själv vara sjuk eller löpa större risk att drabbas av diabetes när man blir gammal, och man vill definitivt inte att barnen ska drabbas av diabetes senare i livet.

Missförstå mig inte, jag är jättelättad över att höra att de inte misstänker någon grav.diabetes hos mig, men jag begriper inte hur svårt det kan vara att göra en snabbkoll med läkare när de får in nya patienter som har medicinska komplikationer i bagaget.

I övrigt var allt bra, hade inte gått upp i vikt alls på 2½ vecka, blodtrycket var en aning högre än vad jag brukar ha (130/80), s/f-måttet följer övre kurvan fortfarande (35 cm), urinet var utan anmärkning och hb låg fortsatt på 112, helt utan tillskott, och har legat stadigt så i två månader. Inte så högt hb, men jag är inte onormalt trött, så jag väljer att skona magen så länge värdet är över 110.

Sömnen inatt var under all kritik, hade halsbränna och mådde illa, och hade enorma problem med andningen. Nu sitter jag på jobbet och dricker cola och försöker mota bort yrseln så att jag kan jobba lite, men det går faktiskt inget vidare. Jag tror att jag behöver sova.

Det där om att vilja ha

Vecka 35 (34 + 4)

Lite nya bebislakan till spjälsängen hade varit mysigt. Dessa, från IKEA, skulle jag absolut kunna tänka mig. De tokgröna flodhästarna är så galet fina.

Och en sånhär handduk hade också suttit fint. Inte nödvändigtvis just den här från IKEA, men en med huva i alla fall.

Det där om att förbereda sig

Vecka 35 (34 + 4)

Herregud. Jag är i vecka 35. Senast om 32 dagar har vi en till familjemedlem. Sonen är född 9:38, så vid den här tiden den 20 mars finns förmodligen lillebror på utsidan. Det här är ju galet. 32 dagar. Det är typ en månad.

Bebiskläderna är tvättade, vagnen är färdig, badbaljan är skurad med Klorin och sen Ajax, de små frottéhanddukarna till skötplats och amning och kräktorkning är tvättade och klara, babysitter är på plats i hallen, babyskyddet tog jag in igår så att det inte ska vara kallt och fuktigt, alla delar till spjälsängen och bäddningen är lokaliserade. Det enda jag inte har hittat är blöjhinken. Boden är helt full med prylar, så det går inte att se om den står längst in i hyllan heller. Får bli makens jobb att leta upp den. Jag ska leta upp badtermometern i form av en badanka, som vi fick av min bror, och rengöra den och byta batterier. Bebisar är mycket nöjdare med badupplevelsen om vattnet är lagom varmt (typ 38°), lärde vi oss med vägledning av sonens missnöjda skrik som nyfödd.

Jag ska snart packa skötväskan också, med några ombyten bebiskläder och annat man behöver ha på BB, så är i alla fall den biten klar. Igår plockade jag undan i tvättstugan, la in lakan i linneskåpet (utom en hel hög som jag och maken måste dra och vika), monterade upp den nedrasade torkställningen (det var lite korkat egentligen, jag fick en aning ischiasont av klättrandet på bänken) och vek kläder och la in i garderoberna. Snart ska det vara en skötplats där istället. En mjuk skötbädd med uppblåsbara kanter, en handduk på det, sen en liten korg med salvor och puder, tvättlappar och blöjor. Och kanske en mobil så att bebis har något att titta på när han tröttnar på mammas och pappas fåniga miner.

Imorgon är det glukosbelastning igen, 8:45, så jag behöver i alla fall inte fasta i 12 timmar. Bara 11. Måste komma ihåg att köpa citron idag.

Märks det att jag håller på att längta ihjäl mig efter bebis?

Det där om rädslan

Vecka 35 (34 + 2)

Igår var sista tillfället på föräldrautbildningen. Känns trist, det var en jätterolig grupp. Men det verkar som om de andra också tyckte det och vill träffas allihop och fika, så vi ska försöka dra ihop nåt snarast, kanske nästa söndag eller så. Sen börjar det närma sig för oss, så då är det ju bra om inte vi ska stå för initiativet längre fram.

BVC-sköterskan var på träffen igår och informerade om deras verksamhet. När hon sa att man de första två månaderna kan vara väldigt ojämn i humöret, först överlycklig och sen jätteledsen, men att för vissa går inte ledsenheten över och då kan man få prata med någon där, då kunde jag inte hindra att ögonen fylldes av tårar. Jag vill inte vara ledsen den här gången. Jag vill vara glad och tycka att det är mysigt, och jag vill känna att det är kul att gå på babycafé och spädbarnsmassage, inte känna att komma ut ur huset och träffa andra vuxna är det enda som räddar mitt förstånd.

Jag kan knappt fatta att jag vågar göra det här igen, att jag vågar utsätta hela familjen för risken att jag fullständigt klappar ihop. Men jag klappar inte ihop den här gången. Visst gör jag inte det?

Det där om att det var dags att uppdatera

Vecka 34 (33 + 6)

34 fulla veckor imorgon. 5 veckor och 2 dagar kvar. 37 dagar. Tiden går olidligt långsamt för tillfället.

Mina höfter har börjat bråka med mig, jag går långsamt, långsamt och inatt kunde jag inte sova eftersom jag inte hittade någon ställning som inte gjorde ont. Jag har tagit min medicin, så det bör inte vara inflammation i höfter och korsrygg som gör ont. Kanske foglossning då? Det blir typiskt värre av knepiga rörelser som att gå i sidled eller slå av snö från stövlarna.

Det har även blivit svårt att andas, är både ordentligt gravidtäppt, vilket jag aldrig blev med sonen, och har väldigt lite plats för mina lungor för tillfället. Maken har hjälpt mig att höja upp huvudändan på min sida av sängen, så jag sover lite halvsittande. Då vaknar jag inte fullt lika ofta i panik av att jag inte kan dra ett djupt andetag.

För andra kvällen i rad har jag tryckattacker neråt mot bäckenet, det känns ibland som om någon boxar med något spetsigt ner i "öppningen" och ibland som om någon vrider omkring något stort och hårt i bäckenskålen. Vi tror att han håller på att fixera sig, och jag har även sammandragningar som gör ont. Igår kväll tänkte jag nästan att det hade satt igång. Det kanske är läge att börja packa en väska som kan stå i hallen, med bebisens grejer i alla fall. Mina saker behöver jag fortfarande använda alla veckorna som är kvar. Maken sa i alla fall igår att han inte tänker åka med på mötet nästa helg, 65 mil bort, så från och med nu verkar det gälla reseförbud här hemma. Det känns skönt, för det är tungt att ta hand om en nästan sexåring själv också just nu. Och om det skulle sätta igång vill jag såklart ha min man med, ingen av oss vill att han ska missa sitt barns födelse.

Men det får inte sätta igång, för jag har massor kvar att göra på jobbet innan jag slutar, och sen ska jag vara ledig i två veckor och bara skrota runt och bädda spjälsängen och skura badbaljan och planera packningen till BB och skriva på ett förlossningsbrev..

Vi hade studiebesök på förlossningen idag, alla paren från föräldrautbildningen. Vi fick prova lustgas, och det gjorde mig en aning illamående och kändes som när man är precis lite för full. Inte alls behagligt. När vi var på väg därifrån såg jag att en sköterska höll på att duka upp en fikabricka till några nyblivna föräldrar, och då satte längtan efter vår bebis verkligen in.

Det där om att det är tungt

Vecka 34 (33 + 1), 64,8 kg (+8,3)

Kvällarna blir bara jobbigare för varje vecka som går nu. Sammandragningarna kommer tätt, lillebror sparkar och härjar omkring och på vissa ställen gör det t.o.m. ont - t.ex. i bäckenet och på revbenen. Halsbrännan varierar i intensitet och huden på magen kliar så att jag håller på att bli vansinnig. Nu har jag toksmörjt med mandelolja i några dagar och det har börjat bli bättre.

Jag funderade över viktuppgången härommorgonen. Jag tror att vikten ovan är sen i tisdags, dagen för ultraljudet. Vi har alltså 8,3 kg uppgång, minus: bebis 2,5 kg, moderkaka 0,5 kg, fostervatten 1 kg, extra blod 1,5 kg (slutar tydligen på 2 extra liter), navelsträng + blandade småsaker (extra hinnor, etc) i magen ca. 0,5 kg = 2,3 kg uppgång som inte är direkt förknippade med graviditeten. De kilona behövs för mjölkproduktionen, sa BM idag, och jo, det verkar ju vettigt att gå upp lite mer än det man tappar under förlossningen. Men jag är rätt nöjd om jag slipper gå upp mer än sisådär fem kg till under denna graviditet. Det är tungt så det räcker att bära omkring på den extravikt jag har nu.

Det där om ultraljudsrapporten

Vecka 33 (32 + 5)

Nu har vi varit på vårt andra rutin-UL, och allt ser bra ut. Alla delar sitter där de ska och ser bra ut. Hon kunde t.o.m. zooma in ordentligt på lillebrors snopp och pung och det ser lovande ut vad gäller hypospadin. BM som gjorde UL sa att stora missbildningar på snoppen brukar synas på UL, och att det ser normalt ut men att hon inte kan garantera att det inte finns någon variant av hypospadi. Men det känns i alla fall bättre nu.

Stor är han också, 18% över medel, och det ser ut att bli ca 4,5 kg i födelsevikt om han skulle bli fullgången. Normal mängd fostervatten. Jag har ju tidigare gissat på en födelsevikt på 3850 g, och då tänker jag att han kommer att födas i 39+1 som planerat. Mitt sf-mått är ju uppe på övre kurvan. Maken trodde på 3500 g, sonen vägde ju 3310 i 38+2. Nu spelar det ju inte mig någon roll om han blir stor, eftersom jag ändå inte ska pressa ut honom, men lite kul är det ändå att fundera över. Han väger 2500 g idag i 32+5, och en del av måtten (huvud + mage) säger 36+1(!), medan lårbenet säger 33+1. Kul, eftersom maken och sonen båda har relativt korta ben till sina överkroppar..

Vi fick massor av fina bilder för bara 40 kr, varav en på snopp och pung. Flera fina ansiktsbilder och en bild på en fot. Han ligger med huvudet ner, ryggen mot min vänstra sida och sparkar mycket mot mina högra revben. Det som petar ut runt naveln jämt är händerna. Sååå coolt.

Det där om tvättandet

Vecka 33 (32 + 3)

Jag har tvättat bebiskläder, och sytt en "amningsfilt" och tvättat även den. Delade upp kläderna i två högar, ljust och lite mer färgglatt, och tvättade och tumlade tillsammans med tvättlapparna jag köpte på IKEA. Förmodligen kör jag en maskin med filtar och täcken och sånt också senare, men sen får det vara bra, det är ju mest som en uppfräschning, en del av grejerna har legat i lådor och skåp i över fem år.

Det finns så mycket söta kläder i våra gömmor och det ska bli riktigt kul att få användning för dem igen. Jag har bara sparat sånt som är fräscht och fint i tyget, slängde direkt allt som var noppigt eller fläckigt efter att sonen haft det, så en del av de här kläderna är ju som nya.

Maken säger att jag inte ska brodera in namnet på amningsfilten innan vi sett honom, för tänk om vi ångrar oss och tycker att han inte ser ut som en Tuve. Jaha, då pajade han ju hela grejen, jag skulle ju få utlopp för min skapandeenergi.

Nu är det mindre än sju veckor kvar tills vi får träffa vår bebis. Tiden går långsamt för tillfället, och halsbrännan och klådan över levern gör inte saken bättre. Nu är i alla fall en av mina bästa kompisar här och hälsar på, och hon masserar mig och passar upp på mig. Alla gravida borde ha en egen M.. Jag har det väldigt bra.

Det där om belastning och bristningar

Vecka 33 (32 + 1), 64,4 kg (7,9+)

Idag var det glukosbelastning, fastade sedan midnatt, åt 12:30. Gick förvånansvärt bra, "drinken" var inte alls äcklig, jag slapp huvudvärk, yrsel, frossa och illamående den här gången. Blev lite trött, väldigt hungrig och fick halsbränna. Mina föräldrautbildningskompisar satt också där, så vi pratade och hade trevligt, inte alls långtråkigt. Sockret låg kvar på 9,5, men jag är fortfarande förkyld, och gränsen för diagnos ligger tydligen vid 10. Jag ska alltså göra ännu en belastning om 2½ vecka, vilket innebär att jag efter den har 4 veckor kvar till snitt. Hur mycket hjälp kan jag hinna få från specMVC innan dess, liksom. Jag ska i alla fall försöka tänka på att äta lite mer som jag brukar, dvs lite mindre kolhydrater, och eventuellt gå till läkare om inte förkylningen ger sig, så kanske sockret ser bättre ut nästa gång.

Vi hade även föräldrautbildning på eftermiddagen, och vi går i en jättetrevlig grupp, så det var kanon. Vi hade med oss fika denna gång, så vi blev lite extra populära.

Sen har jag nog fått mina första bristningar på magen också. Med sonen fick jag inte en enda på magen, bara några på brösten. Men nu har jag tre ilsket röda kliande streck på undersidan av magen, höger sida. Jag vill verkligen inte ha dem, jag har lite ångest för att bli alldeles randig.

I övrigt så var värdena: Hb 112 (utan järntabletter!), blodtryck 110/70, SF-mått 33 (fortfarande övre kurvan), hjärtljuden 148 och huvudet fortfarande neråt, rörligt. Om han "flöt upp" skulle han ligga som sonen, men nu ligger han istället med huvudet ner, ryggen längs min vänstra sida och sparkar i höger midja och upptill i magen. Sonen låg med huvudet upp, ryggen längs min högra sida, rumpan ner i bäckenet och sparkade i vänster midja. Tvärtom denna gång alltså.

Det där om pysslandet

Vecka 33 (32 + 0)

Jag vill pyssla. Jag vill göra något fint och mysigt till lillebror. Det är skit att vi bara har en riktig tygaffär i stan, som i princip inte har några tunnare barntyger. Det är långt att köra till Stoff&Stil. Men jag kan ju leta lite på nätet efter någon tygaffär jag kan ha missat i stan, eller be mamma se om hon hittar något fint när hon är ute. Eller kolla på Stoff&Stils hemsida, man kan ju i alla fall kolla in utbudet. Jag vet inte ens vad jag vill tillverka, men just nu känner jag att vi kunde behöva en "amningsfilt", snuttefilt, eller dylikt. Sonen har en jättebra som vi fick av mormor, men den är ju faktiskt hans, han får behålla den. Den ska vara lite tunnare och kunna läggas över bebis och bröst när man ammar på offentliga platser eller så. Och när den är klar ska den få sova i vår säng ett tag så att den luktar hemma när den kommer med till sjukhuset.

Jag kanske t.o.m. skulle brodera in hans namn i ett hörn?

Ja, ni ser. Det är helt orimligt, för det handlar egentligen inte om något vi behöver, bara om att jag vill skapa något, något som ska användas. Jag håller på att sticka en halsduk till mig, och den ska ju användas, men den är ändå bara till mig. Jag skulle kunna göra mängder av smycken, men de skulle ju inte heller vara till lillebror.

Nej, tyg får det bli. Här ska sys lite.

Om mer kläder

Vecka 32 (31 + 6)

Här är den underbara bodyn med matchande mössa och coola byxor som svägerskan köpt till lillebror. Älskar.

Det där om planeringen

Vecka 32 (31 + 6)

Åh, vad trött jag är på att känna mig ständigt förkyld. Nu vet jag inte längre om jag är förkyld fortfarande eller om det är någon sorts graviditetsnästäppa. Jag känner mig i och för sig snuvig, inte bara täppt, så det är väl inte omöjligt att förkylningen fortfarande hänger i. Idag känns ryggen ganska trött också och jag längtar efter att få lägga mig ner.

Jag har försökt få tag på vår familjeläkare, eftersom min sjukskrivning går ut på lördag, så nu får vi hoppas att hon hör av sig innan helgen. Igår begärde jag föräldrapenning för mars, april, maj och juni. 20 dagar per månad + 12 halvdagar för maken ska förhoppningsvis ge så mycket pengar att vi klarar oss hyfsat och samtidigt få dagarna att räcka ända till 100718. Det är ganska länge. Sen tänkte jag ta lite semesterdagar och sen börja jobba igen i augusti. Eftersom mitt moderskapsintyg hade kommit in till FK så kunde jag begära pengar redan nu och därmed få första utbetalningen ungefär samtidigt som vi kommer hem från sjukhuset med lillebror, och det är jätteskönt att veta att jag inte behöver sätta mig med det direkt. Däremot kan inte maken begära föräldrapenning förrän barnet fått ett personnummer. Snyggt. Vi är gifta, alltså kommer han att registreras som pappa till barnet automatiskt. Vi får också automatiskt gemensam vårdnad. Varför kan då inte mitt moderskapsintyg registreras även på min man?

Just nu längtar jag till ultraljudet på tisdag, men inte så mycket till glukosbelastningen på fredag.

25 arbetsdagar kvar, tror jag.

Det där om inte helt perfekt

Vecka 32 (31 + 2)

När jag vaknade i morse kom jag på att jag skulle läsa på lite om de skador sonen föddes med för snart sex år sedan.

Folk i ankomstgruppen verkar leva i någon naiv föreställning om att så länge inga kromosomskador syns på fostervattensprovet eller ultraljudet inte visar något avvikande, så kommer deras bebis att födas fullt frisk och de har en rosenskimrande mammaledighet framför sig. Det blir inte alltid så. Och vissa saker som verkligen ÄR petitesser i jämförelse med att ens barn föds med hjärtfel, ADHD eller får cancer när de är bebisar, kan vara nog så jobbiga. Man är inte riktigt förberedd på hur det faktiskt är och känns att bli förälder om det är ens första barn, och man kan nog inte föreställa sig hur jobbigt det kan vara med småsaker som komplicerar vardagen när man aldrig får sova och är trött och hormonell och kanske har ont i kroppen av foglossning som dröjer sig kvar, efter ett kejsarsnitt eller efter att ha spruckit mycket under förlossningen.

Jag hittade bra info om höftledsluxation: det är 4-5 ggr vanligare att flickor drabbas än att pojkar gör det. Det finns en 5-% ärftlighetsfaktor, dvs 5 av 100 som föds med luxation har någon släkting som haft det. I vårt fall fanns ingen tidigare ärftlighet, vad vi vet. Det är vanligare vid sätesläge, och sonen låg ju i säte, men det verkar inte lillebror göra. Dessutom drabbas första barnet oftare än senare syskon. Så risken ser ju faktiskt ganska liten ut för lillebror. Ni kan väl hålla tummarna för att lillebrors höftleder sitter precis som de ska?

Vi är självklart jätteglada att sonens luxation upptäcktes så tidigt, att det räckte med den mildaste behandlingsformen och den kortaste behandlingstiden och att han inte fått några som helst men efteråt, men det hindrar ju inte att det var väldigt mycket extrajobb just då. För det första skulle vi till sjukhuset varje fredag, in på ortopeden och bada honom och justera skenans storlek. För det andra hade sonen kolik och med en skena kan han inte dra upp sina ben och själv massera magen på det sättet, och vi kan inte komma åt att göra den där spädbarnsmassagen som vi fick lära oss på BVC. För det tredje tar alla blöjbyten väldigt lång tid eftersom barnet ska vändas på alla håll så att skenan säkert blir helt ren, allt ska pudras så att huden inte blir irriterad, barnet blir irriterat och skriker när det måste ligga på mage, rena kläder måste hämtas, för det har nästan alltid läckt ut bajs någonstans eftersom blöjan är helt omöjlig att fås att sitta tätt runt både kroppen och skenan. För det fjärde är det meckigt att hitta amningsställningar som funkar ur bekvämlighetssynpunkt för mamma och barn, och ur renlighetssynpunkt, om barnet bajsar under matningen. Man vill helst att bajset rinner rakt ner i blöjan, inte ut på sidorna. För det femte är ett barn som ligger i skena som ett litet behändigt paket att hålla i, men inte direkt mjukt och gosigt. Vi fick köpa större blöjor direkt, som skulle gå om skenan, och vissa kläder kunde aldrig användas eftersom de var för små i t.ex. resår. Han kunde inte ligga i vissa ställningar, och det kan bli knepigt att få plats i babyskydd och liknande.

Vid sju veckors ålder blev han av med skenan, efter ett perfekt ultraljud på hans vänstra höft. Han var plötsligt mjuk och gosig, men han hade ju också vuxit ganska mycket sen födseln, och miniblöjorna och vissa kläder i de minsta storlekarna förblev oanvända.

Han hade också en missbildning på snoppen, som kallas hypospadi. Det är den vanligaste missbildningen om man undantar gruppen hjärtfel. Den är dock vanligare än något enskilt hjärtfel. Missbildningen innebär att urinröret är för kort och mynnar ut på undersidan av snoppen. Förhuden är kluven. I sonens fall handlade det om några mm. Snoppen är också krökt i viss mån, och en aning skruvad åt något håll. Sonen kissade normalt genom sin mynning på i slutet av ollonet, och opererades första gången vid 18 månaders ålder. Operationen fick inget lyckat resultat, och gjordes om när han skulle fylla fem. Förhuden plastikopererades och operationen ser ut att ha varit lyckad. Han har ett litet hål i förhuden på undersidan igen/fortfarande, men vi vet inte vad det innebär än. Funktionen i övrigt ser ut att bli normal, hans snopp är inte särskilt krökt, och kirurgen tror att den lilla krökningen som är kvar kommer att växa bort.

Ärftligheten här är ca. 7-10%, så lillebror löper 30 gånger högre risk än andra pojkar att drabbas, men fortfarande är det 90% chans att han klarar sig helt. Håll gärna tummarna för den biten också.

Vi vet vad det inneär att få ett barn som måste till läkare för undersökningar, att få besked om behandlingar som krävs utan att veta om det är den bästa behandlingen eller vad den i praktiken kommer att innebära. Men personalen på BUS i Lund är fantastisk, och jag är övertygad om att vi kommer att fixa vilka små besvär som än kan uppkomma när lillebror är född. Men mest av allt önskar jag att han är en fullt frisk och stark liten kille.

Det där om E.T.A.

Vecka 32 (31 + 0)

Nu har datumet kommit. När jag såg kuvertet från sjukhuset ligga i brevlådan hoppade hjärtat över ett slag. Sen skulle jag bära med mig posten och tidningen in, och sätta ifrån mig handväskan och klä av mig handskarna. Sen började fjärilarna i magen fladdra, och då fick jag helt enkelt sprätta upp kuvertet med jackan på.

Inskrivning tisdagen den 17 mars kl. 14:00
Kejsarsnittet görs fredagen den 20 mars

Alltså helt enligt min gissning. Då är jag i 39+1, så imorgon är det exakt åtta veckor kvar. Jag ska ändra min lilla snurrande bebis här bredvid också, så att nedräkningen stämmer. Mina pojkar kommer att ha födelsedagar dagarna efter varandra, sonen är ju född fredagen den 21 mars. Om inget oförutsett inträffar innan dess, förstås.

Jag ska gissa längd och vikt också, tänkte jag, innan tillväxtultraljudet. Sonen är född i 38+2 och vägde 3.310g, 52 cm lång. Lillebror kommer att födas i 39+1 och väga 3.850g och vara 53 cm lång.

Om åtta veckor ska jag få träffa min bebis. Min andre son. Nu blir jag lite tårögd.

Och lite, lite rädd och nervös.

Det där om att känna sig som en flodhäst

Vecka 32 (31 + 0)

Väntar fortfarande på datum och håller på att gå åt av nyfikenhet.

Häromkvällen mätte vi våra midjemått hemma, och vi hade exakt samma nu, jag och maken. 101 cm. Wow.

Jag sover galet dåligt på nätterna, vaknar av att det är tungt och svårt att vända sig, och av att jag får sammandragningar så fort jag rör mig. Lillebror är i denna veckan ca 44 cm lång och väger runt 2000 g. Hans huvudomkrets är ca 30 cm.

Måste verkligen använda stödstrumpor varje dag nu, annars får jag kramp i vaderna på kvällarna och nätterna. Överhuvudtaget känns kroppen stor och klumpig och tung, trots att jag inte kan se någon skillnad i storlek mer än på magen. Men vätskemängden i kroppen ökar, och blodmängden också. Jag förstår inte riktigt hur man orkar släpa omkring på en massa övervikt jämt, det måste ju vara jättejobbigt och tungt. Inte konstigt egentligen att jag är så himla trött, kroppen dras med mängder av hormoner, det lever en liten, liten människa inuti mig och av mig, jag har gått upp 8 kg i vikt och min tyngdpunkt är helt förändrad. Jag är höggravid och tycker fortfarande att det är skitjobbigt att jag förändras så i och med graviditeten, att jag är så trött och påverkad och inte orkar med sånt som jag brukar orka med. Jag vill vara pigg igen.

Och nu är det 62 dagar kvar, vilket innebär att jag har två månader kvar, den åttonde och den nionde. Åttonde månaden. Shit. Det är mycket. Jag har varit gravid i 218 dagar nu. Fast egentligen är det nog mindre än 57 dagar kvar. Om bara det där beskedet kunde komma någon gång.

Det där om godkännandet

Vecka 31 (30 + 6)

Vilka galna sparkar jag får hela tiden. Jag tror faktiskt att han försöker ta sig ut genom huden i min midja. Det gör nästan ont då och då, inte alls särskilt behagligt.

Idag ringde de från Försäkringskassan också, min sjukskrivning är godkänd och de skulle göra en utbetalning idag. Jätteskönt, jag är så lättad över att slippa behöva bråka med dem.

Det där om att vara förbannad

Vecka 31 (30 + 6)

Såklart kan ju ingenting bara gå smidigt..

Jag var ju på s.k. frukostbelastning den 12/1, och då även vanlig undersökning. Det är en enklare form av glukosbelastning, åt frukost hemma kl. 8 och kollade sockret där kl. 10. Jag var även förkyld, hade varit jättedålig under helgen. Ingen hade informerat mig om att man kan få falskt höga värden om man är förkyld/har infektion i kroppen. Hade jag vetat det hade jag ju bokat om tiden. Att bara kolla sockret med ett stick i fingret tar ju fem minuter, alltså borde det inte vara så svårt att få en ny sån tid.

I alla fall så hade jag 9,5 då, och då ville de att jag skulle göra en riktig sockerbelastning en annan dag, eftersom det är högt och om man har över 8,9 på en glukosbelastning får man gå inne på specialistmödravården på kontroller istället. Då anses man väl ha graviditetsdiabetes.

Nu skulle jag dit imorgon bitti 8:15 för det, men är fortfarande förkyld. Den enda tid de har till mig (på 3 barnmorskor) nästa vecka är fredag kl. 9:45, då ska jag alltså vara helt fastande, inte ens vatten får jag dricka, från midnatt. Första gången jag får äta och dricka är alltså kl. 12 ungefär, och då har jag redan druckit den vidriga sockerlösningen. Så mellan 9:45 och 11:45 måste jag vara där och vara helt stilla och sen ska det vara vanlig undersökning också. Sedan har vi föräldrautbildning på samma MVC kl. 13:30-15:30, vilket innebär att jag alltså inte kan jobba alls den dagen (MVC ligger mitt emellan hemma och jobbet, alltså inte vägg i vägg..). Jag fick frågan om jag inte hade möjlighet att ta kompledigt, men hur ska jag kunna jobba igen komp när jag är sjukskriven på 25%? Jag får/kan alltså inte jobba mer än mina 6 timmar på en dag, och på helgen har vi stängt.

Det är inte ens mitt fel att vi måste skjuta det så långt framåt i tiden hela tiden, för v. 28 när de vill att man ska göra det inföll i julveckan, och det var inte mitt förslag att sätta den första belastningen i v. 30.. Och HUR kan de inte berätta för en i förväg att man inte bör göra det när man är förkyld/infekterad???!! Nu fick jag höga värden och hotet om att behöva gå på spec.MVC för resten av kontrollerna hänger över mig om jag inte gör en ny belastning snarast, som måste visa under 8,9. Känns ju lite fånigt att ta upp deras resurser för att jag är förkyld, liksom..

Det som stör mig allra mest är den oerhört dåliga informationen hela tiden, och att de liksom blir irriterade om man frågar/ifrågasätter varför olika saker görs och så. Är det aldrig någon annan som vill veta varför de gör som de gör?

Härlig semesterdag jag ska nästa fredag då. :(

Det där om nyfikenheten

Vecka 31 (30 + 5), vikt 64,4 kg (+7,9)

Jag är så nyfiken på vilket datum det blir att jag håller på att gå upp i atomer. Jag tror inte att de fått det inskrivet i pärmen på avdelningen än, så jag bör avhålla mig från att ringa och fråga. Antingen väntar jag på brevet eller så väntar jag minst till imorgon innan jag ringer. Men jag måste sätta mig på händerna för att inte ringa in.

Det här är ju tortyr.

Det där om beslutet

Vecka 31 (30 + 4)

Läkarbesöket idag tog ca 40 minuter. Hon läste mitt brev, sen pratade vi lite om hur jag kände när jag fick snittbeskedet förra gången, då sonen låg i säte. Hon menade på att ingen kan veta om jag faktiskt blir sämre i min reumatiska sjukdom av en vaginal förlossning, eller om jag helt enkelt blir sämre oavsett. Hon sa också att det inte finns några medicinska indikationer att bevilja mig ett kejsarsnitt, utan ville kalla det förlossningsrädsla. Fine by me. Jag ÄR ju rädd för vad en vaginal förlossning skulle innebära för mig. Sen sa hon att det finns hjälp att få för förlossningsrädsla, men att min situation inte riktigt ser ut som alla andra förlossningsräddas. Om jag inte ville ha möjligheten, så tyckte hon inte det vore lönt att erbjuda mig det i första hand. Nej tack, svarade jag. Så hon beviljade mig ett planerat snitt, förmodligen i vecka 39+, så min gissning är 20 mars. En dag innan sonens födelsedag.. Det kan egentligen bli när som mellan 16:e och 20:e, längre än så tror jag inte att jag behöver vänta, och tidigare än så tror jag inte de sätter det heller.

Tiden får vi hemskickad, hoppas den kommer FORT! Nu ska ultraljudet den 3 februari bli mysigt, jag slipper ligga och hoppas i hemlighet på att han ska ligga i säte.. Då är det bara tillväxten kvar att oroa sig för, hoppas jag. Det var jätteskönt att det inte blev en massa tjat och bråk, och det är väldigt skönt att veta att om det sätter igång i förväg så finns det ett beslut på att jag ska snittas. Om jag skulle bli mycket sämre i min sjukdom kan de också ta beslutet att snitta mig tidigare, och det trodde jag aldrig.

En grej vi inte visste var att jag löper risk att få högt blodtryck och att barnet riskerar tillväxthämning i och med min sjukdom. Nu är sf-måttet över normalkurvan (läkaren sa att barnets storlek oftast följer sf-kurvan, dvs sf-mått över medel = barn över medel i storlek) och jag har blodtrycksmätare hemma, så förhoppningsvis blir det inga komplikationer på det området. Fasar fortfarande för glukosbelastningen på torsdag, dock, men det viktigaste är ju att barnet mår bra och att han kommer ut frisk och att jag får vara frisk efter förlossningen så att jag orkar ta hand om honom.

Nu ska jag försöka se positivt på den tiden som är kvar. Förmodligen har jag max två månader kvar nu. :)

Det där om förberedelser

Vecka 31 (30 + 3)

Nu väger lillebror förmodligen omkring 1800 g och är ca 40 cm lång. Det märks. Hans sparkar kan vara rätt obehagliga nu, till och med smärtsamma. Huvudet ligger nog fortfarande neråt, jag känner det i alla fall ingenstans, och jag är fortfarande kissnödig hela tiden. Det sparkar mest på höger sida, och även mycket i ovankant och vid min navel. Jag har någon konstig öm känsla i bröstet/övre delen av magen också, vet inte vad det kan vara, men det gör verkligen riktigt ont i bröstbenet och revbenen från och till.

Vi har gått första omgången på föräldrautbildningen på MVC, vilket faktiskt var trevligt.

Idag har vi hämtat babysittern och hårdliften hos våra kompisar, och hårdliften gick i vagnen, även om den inte ligger helt perfekt. Men vårt vindskydd gick runt den, så den behöver inte synas så mycket så länge vi använder det, och färgen är ändå inte så särskilt avvikande. Åkpåsen gick i också, jätteskönt. En komplett vagn har vi nu då.

Imorgon eftermiddag är det så dags för samtal med läkaren, om förlossning. Jag har skrivit ett brev om hur det var när sonen föddes och om hur min reumatism har utvecklat sig genom åren. Jag hoppas att det ska räcka och att hon säger "självklart", lägger in en notering i min journal om att jag ska snittas om jag kommer in prematurt och att de sen skickar hem en snittid till oss fortast möjligt. Då skulle jag kunna slappna av lite mer.

Just nu är jag verkligen trött på alltihop, på alla konstiga gravidkrämpor, på förkylningar och trötthet, halsbränna, ont i bröstbenet, plötsliga låsningar i höfterna, vidriga sammandragningar, kissnödighet och ryggvärk. Det får gärna bli mars och vårvarmt, typ nu.

Det där om namn

Vet ni vad jag tycker är kul? Att många spontant har sagt att de tycker att lillebrors namn är fint. Jag menar, är man någorlunda uppfostrad säger man inget negativt om det namn som föräldrarna valt, men man måste ju inte leverera en åsikt alls. Man kan konstatera att det var ju bra att ni kommit överens om ett namn, men inte säga mer än så. När jag då får spontana positiva reaktioner så känns det jättebra.

För övrigt är jag oerhört namnkräsen, inte bara till mitt eget barn (vilket man väl nästan måste vara), utan även när det gäller andras namnval. På ankomstgruppen, t.ex., är det en del namnsnack just nu, och jag tycker att de flesta namn som kommer upp där är direkt gräsliga. Och så funderar jag på hur man av alla namn i hela världen kan tycka att det där är det allra finaste.. Ska jag dra några exempel på namn som jag på sistone tänkt fula tankar om?

Liam. Elicia. Algot. Jax (ja, på allvar). Charlie. Robin. Flora. Viola. Josef. Nelly. Dante. Pontus. Och så vidare, för en del av förslagen jag fått på namn har också varit helt vansinniga.

Förutom era barns namn, säg ett pojknamn och ett flicknamn som ni verkligen tycker är superfina. Och ett pojknamn och ett flicknamn som ni avskyr.

Det där om alla lån

Vecka 30 (29 + 6)

Vi har blivit erbjudna att låna en hårdlift till vagnen (det saknas ju lift i vagnen, finns en extratjock dyna och en gosig mastodontåkpåse med fårulligt foder) av min arbetskamrat, och vi har mätt och han har tagit foton, och det verkar som om det ska kunna funka. Den är svart och silver på utsidan och ljusgrå inuti, och vår vagn är ju svart och grå. Nu vill jag ju prova!

Av samma par ska vi också få låna en babysitter.

Och igår sydde jag på en liten laglapp på åkpåsen, som ju har ett litet brännmärke från en majbrasegnista. Lappen är i form av Blixten McQueen, och sonen var mycket imponerad.

Dessutom har vi blivit erbjudna att låna en Ergo-bärsele lite senare, de används ju ändå inte från spädbarnstiden, utan från kanske fyra månader. Kan ju vara ett bra komplement till bärsjalen, kanske.