Det där om det sista besöket

Vecka 39 (38 + 4), 68,7 kg (+12,2)

Har varit på sista barnmorskebesöket idag. Det kändes konstigt alltihop, hon verkade orolig och själv är jag bara trött och apatisk och går bara och väntar. Ryggskottet kom tillbaka i lördags av en nysning och jag har haft två riktigt risiga nätter.

Blodtrycket var högt idag (130/90) så jag fick ta med mig blodtrycksmanschetten hem igen och ska ta trycket varje dag fram till fredag. Fick dessutom urinstickor. Det var inte min vanliga bm, utan en annan, och hon sa att mina smärtor i bröstbenet och revbenen kan vara ligamentsmärtor. Vid tidigare besök har jag inte fått några svar alls på vad det kan vara. Mitt järnvärde har plötsligt sjunkit genom golvet, 4 dagar innan det är dags, och jag ska ta dubbla Niferex. Dumt bara att det tar någon vecka innan man märker skillnad. Hon verkade mena att man vid snitt förlorar så mycket blod att man måste ha en reserv. Förra gången förlorade jag 250 ml (vid en normal förlossning förlorar man i genomsnitt en liter) och ökade tio steg på Hb-skalan på en helg, från 104 till 114 från fredag till måndag, utan järntillskott. Anledningen till den här plötsliga dippen skulle då vara att lillebror vuxit mycket på sistone. Men så bra då. S/F-måttet hade hoppat från 36,5 till 39 på två veckor. Huvudet neråt, men rörlig. Genom att känna på honom gissade bm att han väger 3,9-4 kg nu, och det är väl ungefär vad jag tror också, men något mer. Jag gissade ju på 3850 g innan tillväxt-UL, men nu tror jag på 4200 g på fredag. Vi får väl se. 53 cm tror jag fortfarande på.

Vi sammanfattade även graviditeten, och det är ju ingen dans på rosor precis. Reumatisk värk och kortison under hela graviditeten, med en ökad dos nånstans på mitten. Sjukskriven på 25% för smärta i bröstryggen. Smärta i bröstbenet. Två urinvägsinfektioner med antibiotikabehandling. Fem övre luftvägsinfektioner. Ryggskott. Hon tyckte det var en aning otroligt hur jag hanterat den här graviditeten med så mycket ont, och menade på något sätt att jag har en hög smärttröskel för att jag i och med min grundsjukdom är van vid att hantera smärta. Själv känner jag mest att jag förmodligen säger "jag har ont" mycket tidigare än vad andra gör, och att det därför bara verkar som om jag har det jobbigare än någon annan. Egentligen är jag alltså bara gnällig. Hennes uppfattning var väl mer att när jag säger "jag har ont" så säger andra "det är outhärdligt". Ja, jag kan ju inte veta vilket som stämmer, jag vet bara att jag är nåt så oerhört trött på att ha just ont, för det blir så jäkla olidligt till sist när man inte får ta någon medicin som hjälper. Jag kan väl ta att jag har ryggskott, det är inte så att jag har obotlig cancer, men ge mig gärna Voltaren då. Nähäpp, det fick jag inte ta, nej. Blä. Nu vill jag bara att det ska vara över och att jag ska kunna röra mig igen.

Imorgon är det inskrivning kl. 13 och mamma och syster kommer ner och passar sonen. På onsdag ska jag fixa bryn och fransar, och sen ska vi göra några små förberedelser här hemma under veckan. Snart är det slut. Snart börjar det.

Nu Panodil, för halsen och ryggen värker.