Det där om sluttampen

Vecka 38 (37 + 3)

Vi fick världens sötaste lilla lurviga björnoverall till lillebror av min syster. Plus sex delar kläder i brunt och vitt, pyjamas, byxor, t-shirt, body, mössa och haklapp. Helt underbara, vi går och klappar på overallen hela tiden och jag tror att den triggade igång makens längtan på allvar. Han tycker att 12 dagar är jäääättelång tid.

Själv har jag äntligen slutat jobba och har bara vila och förberedelser på schemat. Och sonens sexårsfirande.

Just nu vill jag mest ta nåt knark och gå i ide, för det känns inte som om jag har någon fungerande kroppsdel. Näsan är toktäppt och jag har näsblod. Jag försöker få luft med hjälp av andra medikamenter än nezeril, men det går åt skogen. Får bara panik. Jag har ett inflammerat muskelfäste i höger sida under revbenen och kan inte vända mig i sängen, inte hosta, knappt andas och knappt köra bil. Och inflammationshämmande får man inte ta under graviditet, inte ens gel eller kräm. Så vi kör liniment.

Förkylningen börjar i alla fall kännas bättre, jag hostar knappt och har inte ont i halsen. Jag har fått någon homeopatmedicin, något kosttillskott, som ska hjälpa till att stärka kroppen. Homeopaten rekommederade också att jag fortsätter med ProViva, som ju hjälper immunförsvaret. Konstigt nog så har anklarna varit jättesvullna dygnet runt i ett par dagar (jag fick knappt på mig gympaskorna igår), både på morgonen när jag vaknat och på kvällen trots att jag haft stödstrumpor hela dagen. Nu i morse tyckte jag att de såg lite bättre ut, men det blir stödstrumpor på direkt trots att vi bara ska vara hemma idag, för det gör nästan ont att gå när de blir sådär svullna.

Nu ska jag äta något och ta lite tillskott och något smärtstillande, för jag behöver städa och vi ska ha fika för föräldragruppen här och då vill jag varken ha såhär ont i muskelfästet eller i skinkan, där jag haft seriösa ischiaskänningar hela morgonen. Kanske inte så konstigt, med tanke på att jag kört långt, sovit i annan säng, suttit i obekväm stol och kollat på standup och gått en runda på Ikea. Sånt straffar sig.

Det kanske låter jobbigt och som om det är så himla synd om mig just nu, men faktum är att jag känner mig rätt positiv för tillfället. Det finns ju en ände på allt det här, och alla krämporna är sånt man kan leva med under en begränsad period. Förhoppningvis hinner muskelfästet läka innan bebis kommer, och nästäppan går ju över efter förlossningen, kanske med en kort avvänjningsperiod, och förkylningen är nog redan på väg att ge sig, tror jag. Och gravidgrejerna försvinner ju liksom automatiskt. Nu jobbar jag inte längre, jag styr över min egen tid, jag har inte särskilt många måsten och våren är på väg. Och kan jag inte sova på nätterna får jag väl göra det på dagarna.

Bara 12 dagar kvar. Bara 286 timmar.