Det där om förlossningsberättelsen

Nu är lillebror här. Tusen tack för alla grattis och för alla välgångstankar vad gäller vår son. Sonen låg inne på sjukhuset för lunginflammation två nätter med intravenös antibiotika. Tydligen hade han en sänka på 300 när de kom till akuten i torsdags kväll, normalt är ju under 5. Nu ska han vara hemma i 10 dagar och ta det lugnt och äta sin antibiotika. Pappa sov med honom på sjukhuset första natten, och på fredagsmorgonen körde svärmor mig till sjukhuset, sedan bytte hon av maken så att han kunde komma till KK. Andra natten fick maken åka hem och sova och farmor sov hos sonen på sjukhuset, då hade även farfar och faster kommit ner och kunde skjutsa lite hit och dit och köpa medicin till sonen när de åkte hem igår. Vi har verkligen tur som har dem.

Så i fredags då. Jag var på plats kl. 7 och fick ett rum, delat med ett par som fått sitt första barn. Deras dotter var snabbandad och hamnade så småningom på neo med en upptäckt lungdefekt, som dock skulle åtgärdas enkelt. De var mycket trevliga och har varit mycket på neo och mindre på rummet, så vi har varit ensamma en del ändå.

Maken var av naturliga skäl lite försenad och jag fick träffa en fantastisk bm och blev rakad lite grann och fick byta kläder till rock och sexiga över knäet-strumpor. ;) Lite i åtta fick vi ta oss ner till operationssalen, där vi träffade ännu mer fantastisk personal. Framför allt gillade vi narkosläkaren och hennes sköterska. De satte på vår skiva i CD-spelaren och satte en kanyl i min hand, EKG-elektroder på bröstet och en blodtrycksmanschett. Jag fick dessutom en syrgasslang i ena näsborren och en kall handduk på pannan, allt för att motverka eventuella blodtrycksfall och därpåföljande illamående. Till sist sattes spinalbedövningen, lite mer ont den här gången än förra, men fortfarande inte särskilt farligt. Jag hade bett att få katetern först efter bedövningen och det fixade de. Sen kom vår gulliga läkare Maria och satte igång med operationen. Det var så fin stämning i rummet och alla pratade och skrattade och var så glada. Jag och maken kände oss avslappnade trots den något speciella situationen och skojade och berättade om vårt förra snitt.

Plötsligt slurpar det till i sugen av fostervatten, 1600 ml (!) sådant och de säger att nu kommer det en bebis. Sen säger läkaren "ååh, det här är ju ingen bebis, det är ju en docka." Tuve kom ut, alldeles ren och fin, bara lite blöt av fostervatten, men helt oblodig och ofettig. Alla beundrade honom och tyckte att han var så bedårande. Jag fick titta och känna en kort stund innan de bar ut honom i rummet intill för vägning och mätning. De kom snabbt tillbaka med måtten, 4540 gram och 53 cm, och med vår bebis och jag fick ha honom på mitt bröst en lång stund och känna och pussa och krama och t.o.m. trycka ut lite råmjölk till honom. Sen gick maken med lillebror tillsammans med vår bm upp till vårt rum och jag kördes in till uppvaket. Där kollade de noga blodtryck, rörelseförmåga i benen och mina blödningar. Jag blödde ganska mycket och till sist ville en bm att jag skulle få syntocinon-dropp för att livmodern skulle dra ihop sig mer. Med det och några smärtstillande tabletter fick jag sen åka upp till avdelningen. Efter en stund fick vi en superfin fikabricka, jag provade att amma lillebror lite och sen slapp jag ifrån kateter och kanyl.

Jag smärtstillar regelbundet fortfarande och fick åka hem efter lunch idag. Allt såg bra ut på läkarundersökningen igår och hörseltestet idag. PKU-testet är taget. Jag har haft mest problem med gasig mage och har jobbat på att få igång tarmarna. Jag ville inte ha Ketogansprutor (morfin), men blev till sist tvungen att ta några stycken med halv dos ändå. Efter första sprutan blev jag nästan grön i ansiktet och kallsvettades, men biverkningarna försvann ganska fort den här gången och jag fick bra lindring. Brösten har inte blivit stenhårda och stora som förra gången, men jag verkar ha en del mjölk ändå, för lillebror har börjat bajsa på riktigt, inte bara det grönsvarta klegget. Nu väntar amning, gos med familjen (svärmor stannar till tisdag och hjälper oss att ta hand om sonen, skönt) och långsam återhämtning av min kropp. Sammanfattat så var jag mycket mer "med" den här gången och är sååå nöjd med personalen och hur allt blev. Jag har haft väldigt, väldigt ont i perioder, men personalen har hjälpt till bra med smärtlindring. Lillebror var väldigt slö första dygnet, men har nu visat lite mer temperament, dock inte i stil med storebror än. Han äter, behöver kanske fortsätta med lite tillägg eftersom han gått ner ganska mycket, och har faktiskt fått börja med napp OCH tagit den. Store sonen spottade ut den direkt och var aldrig intresserad av den, så där fungerade jag som napp väldigt länge och det orkar jag inte med igen.

Storebror är mycket stolt, och mycket duktig och förståndig. Han gillar att prata om jämförelser mellan sig själv och lillebror och inkluderar lillebror i sina lekar och spel med farmor.

Nu är jag fullkomligt slut, däckade mitt i alltihop för två timmar sen och fick börja om med att ta mitt smärtstillande när jag vaknade igen. Så fort jag ammar blir jag oerhört dåsig. Så jag får fixa upp lite bilder under dagen imorgon så att ni alla får se vårt underverk.