Det där om rädslan

Vecka 35 (34 + 2)

Igår var sista tillfället på föräldrautbildningen. Känns trist, det var en jätterolig grupp. Men det verkar som om de andra också tyckte det och vill träffas allihop och fika, så vi ska försöka dra ihop nåt snarast, kanske nästa söndag eller så. Sen börjar det närma sig för oss, så då är det ju bra om inte vi ska stå för initiativet längre fram.

BVC-sköterskan var på träffen igår och informerade om deras verksamhet. När hon sa att man de första två månaderna kan vara väldigt ojämn i humöret, först överlycklig och sen jätteledsen, men att för vissa går inte ledsenheten över och då kan man få prata med någon där, då kunde jag inte hindra att ögonen fylldes av tårar. Jag vill inte vara ledsen den här gången. Jag vill vara glad och tycka att det är mysigt, och jag vill känna att det är kul att gå på babycafé och spädbarnsmassage, inte känna att komma ut ur huset och träffa andra vuxna är det enda som räddar mitt förstånd.

Jag kan knappt fatta att jag vågar göra det här igen, att jag vågar utsätta hela familjen för risken att jag fullständigt klappar ihop. Men jag klappar inte ihop den här gången. Visst gör jag inte det?