Det där om att känna sig som en flodhäst

Vecka 32 (31 + 0)

Väntar fortfarande på datum och håller på att gå åt av nyfikenhet.

Häromkvällen mätte vi våra midjemått hemma, och vi hade exakt samma nu, jag och maken. 101 cm. Wow.

Jag sover galet dåligt på nätterna, vaknar av att det är tungt och svårt att vända sig, och av att jag får sammandragningar så fort jag rör mig. Lillebror är i denna veckan ca 44 cm lång och väger runt 2000 g. Hans huvudomkrets är ca 30 cm.

Måste verkligen använda stödstrumpor varje dag nu, annars får jag kramp i vaderna på kvällarna och nätterna. Överhuvudtaget känns kroppen stor och klumpig och tung, trots att jag inte kan se någon skillnad i storlek mer än på magen. Men vätskemängden i kroppen ökar, och blodmängden också. Jag förstår inte riktigt hur man orkar släpa omkring på en massa övervikt jämt, det måste ju vara jättejobbigt och tungt. Inte konstigt egentligen att jag är så himla trött, kroppen dras med mängder av hormoner, det lever en liten, liten människa inuti mig och av mig, jag har gått upp 8 kg i vikt och min tyngdpunkt är helt förändrad. Jag är höggravid och tycker fortfarande att det är skitjobbigt att jag förändras så i och med graviditeten, att jag är så trött och påverkad och inte orkar med sånt som jag brukar orka med. Jag vill vara pigg igen.

Och nu är det 62 dagar kvar, vilket innebär att jag har två månader kvar, den åttonde och den nionde. Åttonde månaden. Shit. Det är mycket. Jag har varit gravid i 218 dagar nu. Fast egentligen är det nog mindre än 57 dagar kvar. Om bara det där beskedet kunde komma någon gång.