Det där om livet efter

Vet ni vad jag tänkte igår? Jag tänkte på hur skönt det ska bli att börja träna efter att lillebror kommit, att känna sig stark och smidig och energisk och smal igen.

Jag vill vara en pigg mamma denna gång, inte ett hålögt vrak som aldrig får sova och alltid har ont och alltid är ledsen. Så jag visualiserar. För visst tror vi på självuppfyllande profetior?

Den här gången har jag medicin jag kan ta om lederna gör ont.
Den här gången har jag en bärsjal, så jag kan bära barnet och få det att känna sig tryggt, men ändå inte vara fullständigt låst.
Den här gången har vi en trädgård att vara i, det är lätt att ta sig ut och vara utomhus.
Den här gången kan jag (och maken) se tecknen om jag börjar bli deprimerad, och då kan jag söka hjälp.
Den här gången är vi förberedda på att bebisen kan få kolik, och den här gången har vi strategier att hantera det.
Den här gången är maken i närheten på dagarna om kriser uppstår, och sonen är här till hjälp och finns hos mig med sina behov, världen är större och inte så mörk.
Den här gången har jag körkort och bil och är därmed friare.
Den här gången är jag äldre och vet mer och har hunnit längta.
Den här gången är jag van vid att bli väckt på natten, att behöva gå upp tidigt och att ta hänsyn till någon mer än mig själv.

Så jag ser mig själv som glad, harmonisk, pigg, lugn, tålmodig. Jag ser mig själv le när jag är med min bebis och jag ser mig själv vara lycklig när jag pratar med storebror. Jag ser mig själv hinna med och orka med att tvätta, laga mat, äta och diska. Jag ser mig själv vara stark och frisk, aktiv och glad. Jag ser mig själv hinna med sånt som jag tycker är kul och jag ser mitt barn som harmoniskt och glatt.

Jag kan göra det här. Jag tror faktiskt det.