Vecka 33 (32 + 1), 64,4 kg (7,9+)
Idag var det glukosbelastning, fastade sedan midnatt, åt 12:30. Gick förvånansvärt bra, "drinken" var inte alls äcklig, jag slapp huvudvärk, yrsel, frossa och illamående den här gången. Blev lite trött, väldigt hungrig och fick halsbränna. Mina föräldrautbildningskompisar satt också där, så vi pratade och hade trevligt, inte alls långtråkigt. Sockret låg kvar på 9,5, men jag är fortfarande förkyld, och gränsen för diagnos ligger tydligen vid 10. Jag ska alltså göra ännu en belastning om 2½ vecka, vilket innebär att jag efter den har 4 veckor kvar till snitt. Hur mycket hjälp kan jag hinna få från specMVC innan dess, liksom. Jag ska i alla fall försöka tänka på att äta lite mer som jag brukar, dvs lite mindre kolhydrater, och eventuellt gå till läkare om inte förkylningen ger sig, så kanske sockret ser bättre ut nästa gång.
Vi hade även föräldrautbildning på eftermiddagen, och vi går i en jättetrevlig grupp, så det var kanon. Vi hade med oss fika denna gång, så vi blev lite extra populära.
Sen har jag nog fått mina första bristningar på magen också. Med sonen fick jag inte en enda på magen, bara några på brösten. Men nu har jag tre ilsket röda kliande streck på undersidan av magen, höger sida. Jag vill verkligen inte ha dem, jag har lite ångest för att bli alldeles randig.
I övrigt så var värdena: Hb 112 (utan järntabletter!), blodtryck 110/70, SF-mått 33 (fortfarande övre kurvan), hjärtljuden 148 och huvudet fortfarande neråt, rörligt. Om han "flöt upp" skulle han ligga som sonen, men nu ligger han istället med huvudet ner, ryggen längs min vänstra sida och sparkar i höger midja och upptill i magen. Sonen låg med huvudet upp, ryggen längs min högra sida, rumpan ner i bäckenet och sparkade i vänster midja. Tvärtom denna gång alltså.
fredag 30 januari 2009
torsdag 29 januari 2009
Det där om pysslandet
Vecka 33 (32 + 0)
Jag vill pyssla. Jag vill göra något fint och mysigt till lillebror. Det är skit att vi bara har en riktig tygaffär i stan, som i princip inte har några tunnare barntyger. Det är långt att köra till Stoff&Stil. Men jag kan ju leta lite på nätet efter någon tygaffär jag kan ha missat i stan, eller be mamma se om hon hittar något fint när hon är ute. Eller kolla på Stoff&Stils hemsida, man kan ju i alla fall kolla in utbudet. Jag vet inte ens vad jag vill tillverka, men just nu känner jag att vi kunde behöva en "amningsfilt", snuttefilt, eller dylikt. Sonen har en jättebra som vi fick av mormor, men den är ju faktiskt hans, han får behålla den. Den ska vara lite tunnare och kunna läggas över bebis och bröst när man ammar på offentliga platser eller så. Och när den är klar ska den få sova i vår säng ett tag så att den luktar hemma när den kommer med till sjukhuset.
Jag kanske t.o.m. skulle brodera in hans namn i ett hörn?
Ja, ni ser. Det är helt orimligt, för det handlar egentligen inte om något vi behöver, bara om att jag vill skapa något, något som ska användas. Jag håller på att sticka en halsduk till mig, och den ska ju användas, men den är ändå bara till mig. Jag skulle kunna göra mängder av smycken, men de skulle ju inte heller vara till lillebror.
Nej, tyg får det bli. Här ska sys lite.
Jag vill pyssla. Jag vill göra något fint och mysigt till lillebror. Det är skit att vi bara har en riktig tygaffär i stan, som i princip inte har några tunnare barntyger. Det är långt att köra till Stoff&Stil. Men jag kan ju leta lite på nätet efter någon tygaffär jag kan ha missat i stan, eller be mamma se om hon hittar något fint när hon är ute. Eller kolla på Stoff&Stils hemsida, man kan ju i alla fall kolla in utbudet. Jag vet inte ens vad jag vill tillverka, men just nu känner jag att vi kunde behöva en "amningsfilt", snuttefilt, eller dylikt. Sonen har en jättebra som vi fick av mormor, men den är ju faktiskt hans, han får behålla den. Den ska vara lite tunnare och kunna läggas över bebis och bröst när man ammar på offentliga platser eller så. Och när den är klar ska den få sova i vår säng ett tag så att den luktar hemma när den kommer med till sjukhuset.
Jag kanske t.o.m. skulle brodera in hans namn i ett hörn?
Ja, ni ser. Det är helt orimligt, för det handlar egentligen inte om något vi behöver, bara om att jag vill skapa något, något som ska användas. Jag håller på att sticka en halsduk till mig, och den ska ju användas, men den är ändå bara till mig. Jag skulle kunna göra mängder av smycken, men de skulle ju inte heller vara till lillebror.
Nej, tyg får det bli. Här ska sys lite.
onsdag 28 januari 2009
Om mer kläder
Vecka 32 (31 + 6)
Här är den underbara bodyn med matchande mössa och coola byxor som svägerskan köpt till lillebror. Älskar.
Här är den underbara bodyn med matchande mössa och coola byxor som svägerskan köpt till lillebror. Älskar.
Det där om planeringen
Vecka 32 (31 + 6)
Åh, vad trött jag är på att känna mig ständigt förkyld. Nu vet jag inte längre om jag är förkyld fortfarande eller om det är någon sorts graviditetsnästäppa. Jag känner mig i och för sig snuvig, inte bara täppt, så det är väl inte omöjligt att förkylningen fortfarande hänger i. Idag känns ryggen ganska trött också och jag längtar efter att få lägga mig ner.
Jag har försökt få tag på vår familjeläkare, eftersom min sjukskrivning går ut på lördag, så nu får vi hoppas att hon hör av sig innan helgen. Igår begärde jag föräldrapenning för mars, april, maj och juni. 20 dagar per månad + 12 halvdagar för maken ska förhoppningsvis ge så mycket pengar att vi klarar oss hyfsat och samtidigt få dagarna att räcka ända till 100718. Det är ganska länge. Sen tänkte jag ta lite semesterdagar och sen börja jobba igen i augusti. Eftersom mitt moderskapsintyg hade kommit in till FK så kunde jag begära pengar redan nu och därmed få första utbetalningen ungefär samtidigt som vi kommer hem från sjukhuset med lillebror, och det är jätteskönt att veta att jag inte behöver sätta mig med det direkt. Däremot kan inte maken begära föräldrapenning förrän barnet fått ett personnummer. Snyggt. Vi är gifta, alltså kommer han att registreras som pappa till barnet automatiskt. Vi får också automatiskt gemensam vårdnad. Varför kan då inte mitt moderskapsintyg registreras även på min man?
Just nu längtar jag till ultraljudet på tisdag, men inte så mycket till glukosbelastningen på fredag.
25 arbetsdagar kvar, tror jag.
Åh, vad trött jag är på att känna mig ständigt förkyld. Nu vet jag inte längre om jag är förkyld fortfarande eller om det är någon sorts graviditetsnästäppa. Jag känner mig i och för sig snuvig, inte bara täppt, så det är väl inte omöjligt att förkylningen fortfarande hänger i. Idag känns ryggen ganska trött också och jag längtar efter att få lägga mig ner.
Jag har försökt få tag på vår familjeläkare, eftersom min sjukskrivning går ut på lördag, så nu får vi hoppas att hon hör av sig innan helgen. Igår begärde jag föräldrapenning för mars, april, maj och juni. 20 dagar per månad + 12 halvdagar för maken ska förhoppningsvis ge så mycket pengar att vi klarar oss hyfsat och samtidigt få dagarna att räcka ända till 100718. Det är ganska länge. Sen tänkte jag ta lite semesterdagar och sen börja jobba igen i augusti. Eftersom mitt moderskapsintyg hade kommit in till FK så kunde jag begära pengar redan nu och därmed få första utbetalningen ungefär samtidigt som vi kommer hem från sjukhuset med lillebror, och det är jätteskönt att veta att jag inte behöver sätta mig med det direkt. Däremot kan inte maken begära föräldrapenning förrän barnet fått ett personnummer. Snyggt. Vi är gifta, alltså kommer han att registreras som pappa till barnet automatiskt. Vi får också automatiskt gemensam vårdnad. Varför kan då inte mitt moderskapsintyg registreras även på min man?
Just nu längtar jag till ultraljudet på tisdag, men inte så mycket till glukosbelastningen på fredag.
25 arbetsdagar kvar, tror jag.
lördag 24 januari 2009
Det där om inte helt perfekt
Vecka 32 (31 + 2)
När jag vaknade i morse kom jag på att jag skulle läsa på lite om de skador sonen föddes med för snart sex år sedan.
Folk i ankomstgruppen verkar leva i någon naiv föreställning om att så länge inga kromosomskador syns på fostervattensprovet eller ultraljudet inte visar något avvikande, så kommer deras bebis att födas fullt frisk och de har en rosenskimrande mammaledighet framför sig. Det blir inte alltid så. Och vissa saker som verkligen ÄR petitesser i jämförelse med att ens barn föds med hjärtfel, ADHD eller får cancer när de är bebisar, kan vara nog så jobbiga. Man är inte riktigt förberedd på hur det faktiskt är och känns att bli förälder om det är ens första barn, och man kan nog inte föreställa sig hur jobbigt det kan vara med småsaker som komplicerar vardagen när man aldrig får sova och är trött och hormonell och kanske har ont i kroppen av foglossning som dröjer sig kvar, efter ett kejsarsnitt eller efter att ha spruckit mycket under förlossningen.
Jag hittade bra info om höftledsluxation: det är 4-5 ggr vanligare att flickor drabbas än att pojkar gör det. Det finns en 5-% ärftlighetsfaktor, dvs 5 av 100 som föds med luxation har någon släkting som haft det. I vårt fall fanns ingen tidigare ärftlighet, vad vi vet. Det är vanligare vid sätesläge, och sonen låg ju i säte, men det verkar inte lillebror göra. Dessutom drabbas första barnet oftare än senare syskon. Så risken ser ju faktiskt ganska liten ut för lillebror. Ni kan väl hålla tummarna för att lillebrors höftleder sitter precis som de ska?
Vi är självklart jätteglada att sonens luxation upptäcktes så tidigt, att det räckte med den mildaste behandlingsformen och den kortaste behandlingstiden och att han inte fått några som helst men efteråt, men det hindrar ju inte att det var väldigt mycket extrajobb just då. För det första skulle vi till sjukhuset varje fredag, in på ortopeden och bada honom och justera skenans storlek. För det andra hade sonen kolik och med en skena kan han inte dra upp sina ben och själv massera magen på det sättet, och vi kan inte komma åt att göra den där spädbarnsmassagen som vi fick lära oss på BVC. För det tredje tar alla blöjbyten väldigt lång tid eftersom barnet ska vändas på alla håll så att skenan säkert blir helt ren, allt ska pudras så att huden inte blir irriterad, barnet blir irriterat och skriker när det måste ligga på mage, rena kläder måste hämtas, för det har nästan alltid läckt ut bajs någonstans eftersom blöjan är helt omöjlig att fås att sitta tätt runt både kroppen och skenan. För det fjärde är det meckigt att hitta amningsställningar som funkar ur bekvämlighetssynpunkt för mamma och barn, och ur renlighetssynpunkt, om barnet bajsar under matningen. Man vill helst att bajset rinner rakt ner i blöjan, inte ut på sidorna. För det femte är ett barn som ligger i skena som ett litet behändigt paket att hålla i, men inte direkt mjukt och gosigt. Vi fick köpa större blöjor direkt, som skulle gå om skenan, och vissa kläder kunde aldrig användas eftersom de var för små i t.ex. resår. Han kunde inte ligga i vissa ställningar, och det kan bli knepigt att få plats i babyskydd och liknande.
Vid sju veckors ålder blev han av med skenan, efter ett perfekt ultraljud på hans vänstra höft. Han var plötsligt mjuk och gosig, men han hade ju också vuxit ganska mycket sen födseln, och miniblöjorna och vissa kläder i de minsta storlekarna förblev oanvända.
Han hade också en missbildning på snoppen, som kallas hypospadi. Det är den vanligaste missbildningen om man undantar gruppen hjärtfel. Den är dock vanligare än något enskilt hjärtfel. Missbildningen innebär att urinröret är för kort och mynnar ut på undersidan av snoppen. Förhuden är kluven. I sonens fall handlade det om några mm. Snoppen är också krökt i viss mån, och en aning skruvad åt något håll. Sonen kissade normalt genom sin mynning på i slutet av ollonet, och opererades första gången vid 18 månaders ålder. Operationen fick inget lyckat resultat, och gjordes om när han skulle fylla fem. Förhuden plastikopererades och operationen ser ut att ha varit lyckad. Han har ett litet hål i förhuden på undersidan igen/fortfarande, men vi vet inte vad det innebär än. Funktionen i övrigt ser ut att bli normal, hans snopp är inte särskilt krökt, och kirurgen tror att den lilla krökningen som är kvar kommer att växa bort.
Ärftligheten här är ca. 7-10%, så lillebror löper 30 gånger högre risk än andra pojkar att drabbas, men fortfarande är det 90% chans att han klarar sig helt. Håll gärna tummarna för den biten också.
Vi vet vad det inneär att få ett barn som måste till läkare för undersökningar, att få besked om behandlingar som krävs utan att veta om det är den bästa behandlingen eller vad den i praktiken kommer att innebära. Men personalen på BUS i Lund är fantastisk, och jag är övertygad om att vi kommer att fixa vilka små besvär som än kan uppkomma när lillebror är född. Men mest av allt önskar jag att han är en fullt frisk och stark liten kille.
När jag vaknade i morse kom jag på att jag skulle läsa på lite om de skador sonen föddes med för snart sex år sedan.
Folk i ankomstgruppen verkar leva i någon naiv föreställning om att så länge inga kromosomskador syns på fostervattensprovet eller ultraljudet inte visar något avvikande, så kommer deras bebis att födas fullt frisk och de har en rosenskimrande mammaledighet framför sig. Det blir inte alltid så. Och vissa saker som verkligen ÄR petitesser i jämförelse med att ens barn föds med hjärtfel, ADHD eller får cancer när de är bebisar, kan vara nog så jobbiga. Man är inte riktigt förberedd på hur det faktiskt är och känns att bli förälder om det är ens första barn, och man kan nog inte föreställa sig hur jobbigt det kan vara med småsaker som komplicerar vardagen när man aldrig får sova och är trött och hormonell och kanske har ont i kroppen av foglossning som dröjer sig kvar, efter ett kejsarsnitt eller efter att ha spruckit mycket under förlossningen.
Jag hittade bra info om höftledsluxation: det är 4-5 ggr vanligare att flickor drabbas än att pojkar gör det. Det finns en 5-% ärftlighetsfaktor, dvs 5 av 100 som föds med luxation har någon släkting som haft det. I vårt fall fanns ingen tidigare ärftlighet, vad vi vet. Det är vanligare vid sätesläge, och sonen låg ju i säte, men det verkar inte lillebror göra. Dessutom drabbas första barnet oftare än senare syskon. Så risken ser ju faktiskt ganska liten ut för lillebror. Ni kan väl hålla tummarna för att lillebrors höftleder sitter precis som de ska?
Vi är självklart jätteglada att sonens luxation upptäcktes så tidigt, att det räckte med den mildaste behandlingsformen och den kortaste behandlingstiden och att han inte fått några som helst men efteråt, men det hindrar ju inte att det var väldigt mycket extrajobb just då. För det första skulle vi till sjukhuset varje fredag, in på ortopeden och bada honom och justera skenans storlek. För det andra hade sonen kolik och med en skena kan han inte dra upp sina ben och själv massera magen på det sättet, och vi kan inte komma åt att göra den där spädbarnsmassagen som vi fick lära oss på BVC. För det tredje tar alla blöjbyten väldigt lång tid eftersom barnet ska vändas på alla håll så att skenan säkert blir helt ren, allt ska pudras så att huden inte blir irriterad, barnet blir irriterat och skriker när det måste ligga på mage, rena kläder måste hämtas, för det har nästan alltid läckt ut bajs någonstans eftersom blöjan är helt omöjlig att fås att sitta tätt runt både kroppen och skenan. För det fjärde är det meckigt att hitta amningsställningar som funkar ur bekvämlighetssynpunkt för mamma och barn, och ur renlighetssynpunkt, om barnet bajsar under matningen. Man vill helst att bajset rinner rakt ner i blöjan, inte ut på sidorna. För det femte är ett barn som ligger i skena som ett litet behändigt paket att hålla i, men inte direkt mjukt och gosigt. Vi fick köpa större blöjor direkt, som skulle gå om skenan, och vissa kläder kunde aldrig användas eftersom de var för små i t.ex. resår. Han kunde inte ligga i vissa ställningar, och det kan bli knepigt att få plats i babyskydd och liknande.
Vid sju veckors ålder blev han av med skenan, efter ett perfekt ultraljud på hans vänstra höft. Han var plötsligt mjuk och gosig, men han hade ju också vuxit ganska mycket sen födseln, och miniblöjorna och vissa kläder i de minsta storlekarna förblev oanvända.
Han hade också en missbildning på snoppen, som kallas hypospadi. Det är den vanligaste missbildningen om man undantar gruppen hjärtfel. Den är dock vanligare än något enskilt hjärtfel. Missbildningen innebär att urinröret är för kort och mynnar ut på undersidan av snoppen. Förhuden är kluven. I sonens fall handlade det om några mm. Snoppen är också krökt i viss mån, och en aning skruvad åt något håll. Sonen kissade normalt genom sin mynning på i slutet av ollonet, och opererades första gången vid 18 månaders ålder. Operationen fick inget lyckat resultat, och gjordes om när han skulle fylla fem. Förhuden plastikopererades och operationen ser ut att ha varit lyckad. Han har ett litet hål i förhuden på undersidan igen/fortfarande, men vi vet inte vad det innebär än. Funktionen i övrigt ser ut att bli normal, hans snopp är inte särskilt krökt, och kirurgen tror att den lilla krökningen som är kvar kommer att växa bort.
Ärftligheten här är ca. 7-10%, så lillebror löper 30 gånger högre risk än andra pojkar att drabbas, men fortfarande är det 90% chans att han klarar sig helt. Håll gärna tummarna för den biten också.
Vi vet vad det inneär att få ett barn som måste till läkare för undersökningar, att få besked om behandlingar som krävs utan att veta om det är den bästa behandlingen eller vad den i praktiken kommer att innebära. Men personalen på BUS i Lund är fantastisk, och jag är övertygad om att vi kommer att fixa vilka små besvär som än kan uppkomma när lillebror är född. Men mest av allt önskar jag att han är en fullt frisk och stark liten kille.
torsdag 22 januari 2009
Det där om E.T.A.
Vecka 32 (31 + 0)
Nu har datumet kommit. När jag såg kuvertet från sjukhuset ligga i brevlådan hoppade hjärtat över ett slag. Sen skulle jag bära med mig posten och tidningen in, och sätta ifrån mig handväskan och klä av mig handskarna. Sen började fjärilarna i magen fladdra, och då fick jag helt enkelt sprätta upp kuvertet med jackan på.
Inskrivning tisdagen den 17 mars kl. 14:00
Kejsarsnittet görs fredagen den 20 mars
Alltså helt enligt min gissning. Då är jag i 39+1, så imorgon är det exakt åtta veckor kvar. Jag ska ändra min lilla snurrande bebis här bredvid också, så att nedräkningen stämmer. Mina pojkar kommer att ha födelsedagar dagarna efter varandra, sonen är ju född fredagen den 21 mars. Om inget oförutsett inträffar innan dess, förstås.
Jag ska gissa längd och vikt också, tänkte jag, innan tillväxtultraljudet. Sonen är född i 38+2 och vägde 3.310g, 52 cm lång. Lillebror kommer att födas i 39+1 och väga 3.850g och vara 53 cm lång.
Om åtta veckor ska jag få träffa min bebis. Min andre son. Nu blir jag lite tårögd.
Och lite, lite rädd och nervös.
Nu har datumet kommit. När jag såg kuvertet från sjukhuset ligga i brevlådan hoppade hjärtat över ett slag. Sen skulle jag bära med mig posten och tidningen in, och sätta ifrån mig handväskan och klä av mig handskarna. Sen började fjärilarna i magen fladdra, och då fick jag helt enkelt sprätta upp kuvertet med jackan på.
Inskrivning tisdagen den 17 mars kl. 14:00
Kejsarsnittet görs fredagen den 20 mars
Alltså helt enligt min gissning. Då är jag i 39+1, så imorgon är det exakt åtta veckor kvar. Jag ska ändra min lilla snurrande bebis här bredvid också, så att nedräkningen stämmer. Mina pojkar kommer att ha födelsedagar dagarna efter varandra, sonen är ju född fredagen den 21 mars. Om inget oförutsett inträffar innan dess, förstås.
Jag ska gissa längd och vikt också, tänkte jag, innan tillväxtultraljudet. Sonen är född i 38+2 och vägde 3.310g, 52 cm lång. Lillebror kommer att födas i 39+1 och väga 3.850g och vara 53 cm lång.
Om åtta veckor ska jag få träffa min bebis. Min andre son. Nu blir jag lite tårögd.
Och lite, lite rädd och nervös.
Det där om att känna sig som en flodhäst
Vecka 32 (31 + 0)
Väntar fortfarande på datum och håller på att gå åt av nyfikenhet.
Häromkvällen mätte vi våra midjemått hemma, och vi hade exakt samma nu, jag och maken. 101 cm. Wow.
Jag sover galet dåligt på nätterna, vaknar av att det är tungt och svårt att vända sig, och av att jag får sammandragningar så fort jag rör mig. Lillebror är i denna veckan ca 44 cm lång och väger runt 2000 g. Hans huvudomkrets är ca 30 cm.
Måste verkligen använda stödstrumpor varje dag nu, annars får jag kramp i vaderna på kvällarna och nätterna. Överhuvudtaget känns kroppen stor och klumpig och tung, trots att jag inte kan se någon skillnad i storlek mer än på magen. Men vätskemängden i kroppen ökar, och blodmängden också. Jag förstår inte riktigt hur man orkar släpa omkring på en massa övervikt jämt, det måste ju vara jättejobbigt och tungt. Inte konstigt egentligen att jag är så himla trött, kroppen dras med mängder av hormoner, det lever en liten, liten människa inuti mig och av mig, jag har gått upp 8 kg i vikt och min tyngdpunkt är helt förändrad. Jag är höggravid och tycker fortfarande att det är skitjobbigt att jag förändras så i och med graviditeten, att jag är så trött och påverkad och inte orkar med sånt som jag brukar orka med. Jag vill vara pigg igen.
Och nu är det 62 dagar kvar, vilket innebär att jag har två månader kvar, den åttonde och den nionde. Åttonde månaden. Shit. Det är mycket. Jag har varit gravid i 218 dagar nu. Fast egentligen är det nog mindre än 57 dagar kvar. Om bara det där beskedet kunde komma någon gång.
Väntar fortfarande på datum och håller på att gå åt av nyfikenhet.
Häromkvällen mätte vi våra midjemått hemma, och vi hade exakt samma nu, jag och maken. 101 cm. Wow.
Jag sover galet dåligt på nätterna, vaknar av att det är tungt och svårt att vända sig, och av att jag får sammandragningar så fort jag rör mig. Lillebror är i denna veckan ca 44 cm lång och väger runt 2000 g. Hans huvudomkrets är ca 30 cm.
Måste verkligen använda stödstrumpor varje dag nu, annars får jag kramp i vaderna på kvällarna och nätterna. Överhuvudtaget känns kroppen stor och klumpig och tung, trots att jag inte kan se någon skillnad i storlek mer än på magen. Men vätskemängden i kroppen ökar, och blodmängden också. Jag förstår inte riktigt hur man orkar släpa omkring på en massa övervikt jämt, det måste ju vara jättejobbigt och tungt. Inte konstigt egentligen att jag är så himla trött, kroppen dras med mängder av hormoner, det lever en liten, liten människa inuti mig och av mig, jag har gått upp 8 kg i vikt och min tyngdpunkt är helt förändrad. Jag är höggravid och tycker fortfarande att det är skitjobbigt att jag förändras så i och med graviditeten, att jag är så trött och påverkad och inte orkar med sånt som jag brukar orka med. Jag vill vara pigg igen.
Och nu är det 62 dagar kvar, vilket innebär att jag har två månader kvar, den åttonde och den nionde. Åttonde månaden. Shit. Det är mycket. Jag har varit gravid i 218 dagar nu. Fast egentligen är det nog mindre än 57 dagar kvar. Om bara det där beskedet kunde komma någon gång.
onsdag 21 januari 2009
Det där om godkännandet
Vecka 31 (30 + 6)
Vilka galna sparkar jag får hela tiden. Jag tror faktiskt att han försöker ta sig ut genom huden i min midja. Det gör nästan ont då och då, inte alls särskilt behagligt.
Idag ringde de från Försäkringskassan också, min sjukskrivning är godkänd och de skulle göra en utbetalning idag. Jätteskönt, jag är så lättad över att slippa behöva bråka med dem.
Vilka galna sparkar jag får hela tiden. Jag tror faktiskt att han försöker ta sig ut genom huden i min midja. Det gör nästan ont då och då, inte alls särskilt behagligt.
Idag ringde de från Försäkringskassan också, min sjukskrivning är godkänd och de skulle göra en utbetalning idag. Jätteskönt, jag är så lättad över att slippa behöva bråka med dem.
Det där om att vara förbannad
Vecka 31 (30 + 6)
Såklart kan ju ingenting bara gå smidigt..
Jag var ju på s.k. frukostbelastning den 12/1, och då även vanlig undersökning. Det är en enklare form av glukosbelastning, åt frukost hemma kl. 8 och kollade sockret där kl. 10. Jag var även förkyld, hade varit jättedålig under helgen. Ingen hade informerat mig om att man kan få falskt höga värden om man är förkyld/har infektion i kroppen. Hade jag vetat det hade jag ju bokat om tiden. Att bara kolla sockret med ett stick i fingret tar ju fem minuter, alltså borde det inte vara så svårt att få en ny sån tid.
I alla fall så hade jag 9,5 då, och då ville de att jag skulle göra en riktig sockerbelastning en annan dag, eftersom det är högt och om man har över 8,9 på en glukosbelastning får man gå inne på specialistmödravården på kontroller istället. Då anses man väl ha graviditetsdiabetes.
Nu skulle jag dit imorgon bitti 8:15 för det, men är fortfarande förkyld. Den enda tid de har till mig (på 3 barnmorskor) nästa vecka är fredag kl. 9:45, då ska jag alltså vara helt fastande, inte ens vatten får jag dricka, från midnatt. Första gången jag får äta och dricka är alltså kl. 12 ungefär, och då har jag redan druckit den vidriga sockerlösningen. Så mellan 9:45 och 11:45 måste jag vara där och vara helt stilla och sen ska det vara vanlig undersökning också. Sedan har vi föräldrautbildning på samma MVC kl. 13:30-15:30, vilket innebär att jag alltså inte kan jobba alls den dagen (MVC ligger mitt emellan hemma och jobbet, alltså inte vägg i vägg..). Jag fick frågan om jag inte hade möjlighet att ta kompledigt, men hur ska jag kunna jobba igen komp när jag är sjukskriven på 25%? Jag får/kan alltså inte jobba mer än mina 6 timmar på en dag, och på helgen har vi stängt.
Det är inte ens mitt fel att vi måste skjuta det så långt framåt i tiden hela tiden, för v. 28 när de vill att man ska göra det inföll i julveckan, och det var inte mitt förslag att sätta den första belastningen i v. 30.. Och HUR kan de inte berätta för en i förväg att man inte bör göra det när man är förkyld/infekterad???!! Nu fick jag höga värden och hotet om att behöva gå på spec.MVC för resten av kontrollerna hänger över mig om jag inte gör en ny belastning snarast, som måste visa under 8,9. Känns ju lite fånigt att ta upp deras resurser för att jag är förkyld, liksom..
Det som stör mig allra mest är den oerhört dåliga informationen hela tiden, och att de liksom blir irriterade om man frågar/ifrågasätter varför olika saker görs och så. Är det aldrig någon annan som vill veta varför de gör som de gör?
Härlig semesterdag jag ska nästa fredag då. :(
Såklart kan ju ingenting bara gå smidigt..
Jag var ju på s.k. frukostbelastning den 12/1, och då även vanlig undersökning. Det är en enklare form av glukosbelastning, åt frukost hemma kl. 8 och kollade sockret där kl. 10. Jag var även förkyld, hade varit jättedålig under helgen. Ingen hade informerat mig om att man kan få falskt höga värden om man är förkyld/har infektion i kroppen. Hade jag vetat det hade jag ju bokat om tiden. Att bara kolla sockret med ett stick i fingret tar ju fem minuter, alltså borde det inte vara så svårt att få en ny sån tid.
I alla fall så hade jag 9,5 då, och då ville de att jag skulle göra en riktig sockerbelastning en annan dag, eftersom det är högt och om man har över 8,9 på en glukosbelastning får man gå inne på specialistmödravården på kontroller istället. Då anses man väl ha graviditetsdiabetes.
Nu skulle jag dit imorgon bitti 8:15 för det, men är fortfarande förkyld. Den enda tid de har till mig (på 3 barnmorskor) nästa vecka är fredag kl. 9:45, då ska jag alltså vara helt fastande, inte ens vatten får jag dricka, från midnatt. Första gången jag får äta och dricka är alltså kl. 12 ungefär, och då har jag redan druckit den vidriga sockerlösningen. Så mellan 9:45 och 11:45 måste jag vara där och vara helt stilla och sen ska det vara vanlig undersökning också. Sedan har vi föräldrautbildning på samma MVC kl. 13:30-15:30, vilket innebär att jag alltså inte kan jobba alls den dagen (MVC ligger mitt emellan hemma och jobbet, alltså inte vägg i vägg..). Jag fick frågan om jag inte hade möjlighet att ta kompledigt, men hur ska jag kunna jobba igen komp när jag är sjukskriven på 25%? Jag får/kan alltså inte jobba mer än mina 6 timmar på en dag, och på helgen har vi stängt.
Det är inte ens mitt fel att vi måste skjuta det så långt framåt i tiden hela tiden, för v. 28 när de vill att man ska göra det inföll i julveckan, och det var inte mitt förslag att sätta den första belastningen i v. 30.. Och HUR kan de inte berätta för en i förväg att man inte bör göra det när man är förkyld/infekterad???!! Nu fick jag höga värden och hotet om att behöva gå på spec.MVC för resten av kontrollerna hänger över mig om jag inte gör en ny belastning snarast, som måste visa under 8,9. Känns ju lite fånigt att ta upp deras resurser för att jag är förkyld, liksom..
Det som stör mig allra mest är den oerhört dåliga informationen hela tiden, och att de liksom blir irriterade om man frågar/ifrågasätter varför olika saker görs och så. Är det aldrig någon annan som vill veta varför de gör som de gör?
Härlig semesterdag jag ska nästa fredag då. :(
tisdag 20 januari 2009
Det där om nyfikenheten
Vecka 31 (30 + 5), vikt 64,4 kg (+7,9)
Jag är så nyfiken på vilket datum det blir att jag håller på att gå upp i atomer. Jag tror inte att de fått det inskrivet i pärmen på avdelningen än, så jag bör avhålla mig från att ringa och fråga. Antingen väntar jag på brevet eller så väntar jag minst till imorgon innan jag ringer. Men jag måste sätta mig på händerna för att inte ringa in.
Det här är ju tortyr.
Jag är så nyfiken på vilket datum det blir att jag håller på att gå upp i atomer. Jag tror inte att de fått det inskrivet i pärmen på avdelningen än, så jag bör avhålla mig från att ringa och fråga. Antingen väntar jag på brevet eller så väntar jag minst till imorgon innan jag ringer. Men jag måste sätta mig på händerna för att inte ringa in.
Det här är ju tortyr.
måndag 19 januari 2009
Det där om beslutet
Vecka 31 (30 + 4)
Läkarbesöket idag tog ca 40 minuter. Hon läste mitt brev, sen pratade vi lite om hur jag kände när jag fick snittbeskedet förra gången, då sonen låg i säte. Hon menade på att ingen kan veta om jag faktiskt blir sämre i min reumatiska sjukdom av en vaginal förlossning, eller om jag helt enkelt blir sämre oavsett. Hon sa också att det inte finns några medicinska indikationer att bevilja mig ett kejsarsnitt, utan ville kalla det förlossningsrädsla. Fine by me. Jag ÄR ju rädd för vad en vaginal förlossning skulle innebära för mig. Sen sa hon att det finns hjälp att få för förlossningsrädsla, men att min situation inte riktigt ser ut som alla andra förlossningsräddas. Om jag inte ville ha möjligheten, så tyckte hon inte det vore lönt att erbjuda mig det i första hand. Nej tack, svarade jag. Så hon beviljade mig ett planerat snitt, förmodligen i vecka 39+, så min gissning är 20 mars. En dag innan sonens födelsedag.. Det kan egentligen bli när som mellan 16:e och 20:e, längre än så tror jag inte att jag behöver vänta, och tidigare än så tror jag inte de sätter det heller.
Tiden får vi hemskickad, hoppas den kommer FORT! Nu ska ultraljudet den 3 februari bli mysigt, jag slipper ligga och hoppas i hemlighet på att han ska ligga i säte.. Då är det bara tillväxten kvar att oroa sig för, hoppas jag. Det var jätteskönt att det inte blev en massa tjat och bråk, och det är väldigt skönt att veta att om det sätter igång i förväg så finns det ett beslut på att jag ska snittas. Om jag skulle bli mycket sämre i min sjukdom kan de också ta beslutet att snitta mig tidigare, och det trodde jag aldrig.
En grej vi inte visste var att jag löper risk att få högt blodtryck och att barnet riskerar tillväxthämning i och med min sjukdom. Nu är sf-måttet över normalkurvan (läkaren sa att barnets storlek oftast följer sf-kurvan, dvs sf-mått över medel = barn över medel i storlek) och jag har blodtrycksmätare hemma, så förhoppningsvis blir det inga komplikationer på det området. Fasar fortfarande för glukosbelastningen på torsdag, dock, men det viktigaste är ju att barnet mår bra och att han kommer ut frisk och att jag får vara frisk efter förlossningen så att jag orkar ta hand om honom.
Nu ska jag försöka se positivt på den tiden som är kvar. Förmodligen har jag max två månader kvar nu. :)
Läkarbesöket idag tog ca 40 minuter. Hon läste mitt brev, sen pratade vi lite om hur jag kände när jag fick snittbeskedet förra gången, då sonen låg i säte. Hon menade på att ingen kan veta om jag faktiskt blir sämre i min reumatiska sjukdom av en vaginal förlossning, eller om jag helt enkelt blir sämre oavsett. Hon sa också att det inte finns några medicinska indikationer att bevilja mig ett kejsarsnitt, utan ville kalla det förlossningsrädsla. Fine by me. Jag ÄR ju rädd för vad en vaginal förlossning skulle innebära för mig. Sen sa hon att det finns hjälp att få för förlossningsrädsla, men att min situation inte riktigt ser ut som alla andra förlossningsräddas. Om jag inte ville ha möjligheten, så tyckte hon inte det vore lönt att erbjuda mig det i första hand. Nej tack, svarade jag. Så hon beviljade mig ett planerat snitt, förmodligen i vecka 39+, så min gissning är 20 mars. En dag innan sonens födelsedag.. Det kan egentligen bli när som mellan 16:e och 20:e, längre än så tror jag inte att jag behöver vänta, och tidigare än så tror jag inte de sätter det heller.
Tiden får vi hemskickad, hoppas den kommer FORT! Nu ska ultraljudet den 3 februari bli mysigt, jag slipper ligga och hoppas i hemlighet på att han ska ligga i säte.. Då är det bara tillväxten kvar att oroa sig för, hoppas jag. Det var jätteskönt att det inte blev en massa tjat och bråk, och det är väldigt skönt att veta att om det sätter igång i förväg så finns det ett beslut på att jag ska snittas. Om jag skulle bli mycket sämre i min sjukdom kan de också ta beslutet att snitta mig tidigare, och det trodde jag aldrig.
En grej vi inte visste var att jag löper risk att få högt blodtryck och att barnet riskerar tillväxthämning i och med min sjukdom. Nu är sf-måttet över normalkurvan (läkaren sa att barnets storlek oftast följer sf-kurvan, dvs sf-mått över medel = barn över medel i storlek) och jag har blodtrycksmätare hemma, så förhoppningsvis blir det inga komplikationer på det området. Fasar fortfarande för glukosbelastningen på torsdag, dock, men det viktigaste är ju att barnet mår bra och att han kommer ut frisk och att jag får vara frisk efter förlossningen så att jag orkar ta hand om honom.
Nu ska jag försöka se positivt på den tiden som är kvar. Förmodligen har jag max två månader kvar nu. :)
söndag 18 januari 2009
Det där om förberedelser
Vecka 31 (30 + 3)
Nu väger lillebror förmodligen omkring 1800 g och är ca 40 cm lång. Det märks. Hans sparkar kan vara rätt obehagliga nu, till och med smärtsamma. Huvudet ligger nog fortfarande neråt, jag känner det i alla fall ingenstans, och jag är fortfarande kissnödig hela tiden. Det sparkar mest på höger sida, och även mycket i ovankant och vid min navel. Jag har någon konstig öm känsla i bröstet/övre delen av magen också, vet inte vad det kan vara, men det gör verkligen riktigt ont i bröstbenet och revbenen från och till.
Vi har gått första omgången på föräldrautbildningen på MVC, vilket faktiskt var trevligt.
Idag har vi hämtat babysittern och hårdliften hos våra kompisar, och hårdliften gick i vagnen, även om den inte ligger helt perfekt. Men vårt vindskydd gick runt den, så den behöver inte synas så mycket så länge vi använder det, och färgen är ändå inte så särskilt avvikande. Åkpåsen gick i också, jätteskönt. En komplett vagn har vi nu då.
Imorgon eftermiddag är det så dags för samtal med läkaren, om förlossning. Jag har skrivit ett brev om hur det var när sonen föddes och om hur min reumatism har utvecklat sig genom åren. Jag hoppas att det ska räcka och att hon säger "självklart", lägger in en notering i min journal om att jag ska snittas om jag kommer in prematurt och att de sen skickar hem en snittid till oss fortast möjligt. Då skulle jag kunna slappna av lite mer.
Just nu är jag verkligen trött på alltihop, på alla konstiga gravidkrämpor, på förkylningar och trötthet, halsbränna, ont i bröstbenet, plötsliga låsningar i höfterna, vidriga sammandragningar, kissnödighet och ryggvärk. Det får gärna bli mars och vårvarmt, typ nu.
Nu väger lillebror förmodligen omkring 1800 g och är ca 40 cm lång. Det märks. Hans sparkar kan vara rätt obehagliga nu, till och med smärtsamma. Huvudet ligger nog fortfarande neråt, jag känner det i alla fall ingenstans, och jag är fortfarande kissnödig hela tiden. Det sparkar mest på höger sida, och även mycket i ovankant och vid min navel. Jag har någon konstig öm känsla i bröstet/övre delen av magen också, vet inte vad det kan vara, men det gör verkligen riktigt ont i bröstbenet och revbenen från och till.
Vi har gått första omgången på föräldrautbildningen på MVC, vilket faktiskt var trevligt.
Idag har vi hämtat babysittern och hårdliften hos våra kompisar, och hårdliften gick i vagnen, även om den inte ligger helt perfekt. Men vårt vindskydd gick runt den, så den behöver inte synas så mycket så länge vi använder det, och färgen är ändå inte så särskilt avvikande. Åkpåsen gick i också, jätteskönt. En komplett vagn har vi nu då.
Imorgon eftermiddag är det så dags för samtal med läkaren, om förlossning. Jag har skrivit ett brev om hur det var när sonen föddes och om hur min reumatism har utvecklat sig genom åren. Jag hoppas att det ska räcka och att hon säger "självklart", lägger in en notering i min journal om att jag ska snittas om jag kommer in prematurt och att de sen skickar hem en snittid till oss fortast möjligt. Då skulle jag kunna slappna av lite mer.
Just nu är jag verkligen trött på alltihop, på alla konstiga gravidkrämpor, på förkylningar och trötthet, halsbränna, ont i bröstbenet, plötsliga låsningar i höfterna, vidriga sammandragningar, kissnödighet och ryggvärk. Det får gärna bli mars och vårvarmt, typ nu.
onsdag 14 januari 2009
Det där om namn
Vet ni vad jag tycker är kul? Att många spontant har sagt att de tycker att lillebrors namn är fint. Jag menar, är man någorlunda uppfostrad säger man inget negativt om det namn som föräldrarna valt, men man måste ju inte leverera en åsikt alls. Man kan konstatera att det var ju bra att ni kommit överens om ett namn, men inte säga mer än så. När jag då får spontana positiva reaktioner så känns det jättebra.
För övrigt är jag oerhört namnkräsen, inte bara till mitt eget barn (vilket man väl nästan måste vara), utan även när det gäller andras namnval. På ankomstgruppen, t.ex., är det en del namnsnack just nu, och jag tycker att de flesta namn som kommer upp där är direkt gräsliga. Och så funderar jag på hur man av alla namn i hela världen kan tycka att det där är det allra finaste.. Ska jag dra några exempel på namn som jag på sistone tänkt fula tankar om?
Liam. Elicia. Algot. Jax (ja, på allvar). Charlie. Robin. Flora. Viola. Josef. Nelly. Dante. Pontus. Och så vidare, för en del av förslagen jag fått på namn har också varit helt vansinniga.
Förutom era barns namn, säg ett pojknamn och ett flicknamn som ni verkligen tycker är superfina. Och ett pojknamn och ett flicknamn som ni avskyr.
För övrigt är jag oerhört namnkräsen, inte bara till mitt eget barn (vilket man väl nästan måste vara), utan även när det gäller andras namnval. På ankomstgruppen, t.ex., är det en del namnsnack just nu, och jag tycker att de flesta namn som kommer upp där är direkt gräsliga. Och så funderar jag på hur man av alla namn i hela världen kan tycka att det där är det allra finaste.. Ska jag dra några exempel på namn som jag på sistone tänkt fula tankar om?
Liam. Elicia. Algot. Jax (ja, på allvar). Charlie. Robin. Flora. Viola. Josef. Nelly. Dante. Pontus. Och så vidare, för en del av förslagen jag fått på namn har också varit helt vansinniga.
Förutom era barns namn, säg ett pojknamn och ett flicknamn som ni verkligen tycker är superfina. Och ett pojknamn och ett flicknamn som ni avskyr.
Det där om alla lån
Vecka 30 (29 + 6)
Vi har blivit erbjudna att låna en hårdlift till vagnen (det saknas ju lift i vagnen, finns en extratjock dyna och en gosig mastodontåkpåse med fårulligt foder) av min arbetskamrat, och vi har mätt och han har tagit foton, och det verkar som om det ska kunna funka. Den är svart och silver på utsidan och ljusgrå inuti, och vår vagn är ju svart och grå. Nu vill jag ju prova!
Av samma par ska vi också få låna en babysitter.
Och igår sydde jag på en liten laglapp på åkpåsen, som ju har ett litet brännmärke från en majbrasegnista. Lappen är i form av Blixten McQueen, och sonen var mycket imponerad.
Dessutom har vi blivit erbjudna att låna en Ergo-bärsele lite senare, de används ju ändå inte från spädbarnstiden, utan från kanske fyra månader. Kan ju vara ett bra komplement till bärsjalen, kanske.
Vi har blivit erbjudna att låna en hårdlift till vagnen (det saknas ju lift i vagnen, finns en extratjock dyna och en gosig mastodontåkpåse med fårulligt foder) av min arbetskamrat, och vi har mätt och han har tagit foton, och det verkar som om det ska kunna funka. Den är svart och silver på utsidan och ljusgrå inuti, och vår vagn är ju svart och grå. Nu vill jag ju prova!
Av samma par ska vi också få låna en babysitter.
Och igår sydde jag på en liten laglapp på åkpåsen, som ju har ett litet brännmärke från en majbrasegnista. Lappen är i form av Blixten McQueen, och sonen var mycket imponerad.
Dessutom har vi blivit erbjudna att låna en Ergo-bärsele lite senare, de används ju ändå inte från spädbarnstiden, utan från kanske fyra månader. Kan ju vara ett bra komplement till bärsjalen, kanske.
måndag 12 januari 2009
Det där om att han heter något
Nu har vi bestämt vad lillebror ska heta. Om ingen av oss ändrar åsikt de närmaste två månaderna så kommer lillebror att få heta Tuve. Andranamnen är också bestämda och färdiga.
Och nu tror jag minsann att lille Tuve lagt sitt lilla huvud i min midja igen. Jaja, bara han håller det borta från blåsan så är jag tacksam.
Nästa ultraljud är bokat till 3 februari, om tre veckor. Ska bli kul att se honom igen då.
Och nu tror jag minsann att lille Tuve lagt sitt lilla huvud i min midja igen. Jaja, bara han håller det borta från blåsan så är jag tacksam.
Nästa ultraljud är bokat till 3 februari, om tre veckor. Ska bli kul att se honom igen då.
Det där om vad härligt då
Vecka 30 (29 + 4)
Jaha, då var besöket hos bm över för den här gången. Jag gick upp vid 8-tiden och åt frukost, 2 mackor med leverpastej, jordgubbsyoghurt, juice och o'boy. Natten har varit lite halvjobbig, då jag vaknat av sammandragningar fyra gånger och känt mig ordentligt kissnödig. I morse tryckte det bra på blåsan, och jag misstänkte uvi, så bm skickade urinprovet på odling. Nu undrar jag om han inte helt enkelt vänt sig därinne under natten och att det var det som gjorde att jag fick sådana sammandragningar. Sen trycker då huvudet på blåsan och ger den härliga kissnödighetskänslan. Han hade i alla fall huvudet ner i morse, men var rörlig, sa bm. Igår kväll tyckte jag att jag kände hans huvud pressa mot midjan.
SF-måttet låg på 30, fortfarande ovanför kurvan, men inte mer ovanför än förra gången. Hjärtljuden låg på 138, lågt den här gången. Blodtrycket var 114/68. Hb låg kvar på 111 trots att jag inte tagit Niferex på över två veckor, så nu ska jag försöka komma ihåg varannan dag, så kanske jag kan komma upp lite. Vikten låg på 63,5, ca, så det är plus 7 kg nu. Hon tyckte det var för lite och frågade om jag håller igen. 7 kg i vecka 30? Lite? Jaja.. Med sonen låg jag på +8,2 kg i v 30 + 6, så jag tycker väl att det är rätt normalt för mig.
Problemet just nu är sockret, som låg på 9,5. Har man över 8,9 får man börja gå på alla sina bm-kontroller inne på specialistmödravården, lära sig kolla sitt eget socker, äta efter kostschema och blablabla. Har man över 12 blir man inlagd. Så nästa vecka ska jag göra en riktig glukosbelastning (dricka massor av slisk på fastande mage på kort tid och sen vatten, vänta två timmar och sen kolla sockret) och se om värdena är bättre då. De kunde ju kläckt ur sig innan den här belastningen att infektion i kroppen kan ge falskt höga värden. Jag är förkyld ju, liksom. Nu vill de dessutom att man ska äta kolhydratrikt tre dagar innan belastningen, för att få någon sorts referensvärde (alla kvinnor äter olika, men på det här sättet ska man få en mer homogen bild av sockervärdena). Jag äter inte på det sättet, vilket innebär att de försöker få mig att få högre värden än vad jag normalt skulle få. Är inte det ett jäkla slöseri med resurser? Jag begriper ärligt talat inte varför de inte kollar sockret vid varje besök istället, då skulle de ju se om det förändras över tid och behöver inte lägga så stor vikt vid ett enda tillfälle där värdet kan vara helt fel för att man är infekterad. Jag blev jätteledsen först, men nu är jag mest irriterad på att de har så konstiga rutiner.
Och så börjar jag få en känsla av att den här snittdiskussionen inte kommer att bli fullt så smärtfri som jag hoppats. Bara en.. känsla.
Jaha, då var besöket hos bm över för den här gången. Jag gick upp vid 8-tiden och åt frukost, 2 mackor med leverpastej, jordgubbsyoghurt, juice och o'boy. Natten har varit lite halvjobbig, då jag vaknat av sammandragningar fyra gånger och känt mig ordentligt kissnödig. I morse tryckte det bra på blåsan, och jag misstänkte uvi, så bm skickade urinprovet på odling. Nu undrar jag om han inte helt enkelt vänt sig därinne under natten och att det var det som gjorde att jag fick sådana sammandragningar. Sen trycker då huvudet på blåsan och ger den härliga kissnödighetskänslan. Han hade i alla fall huvudet ner i morse, men var rörlig, sa bm. Igår kväll tyckte jag att jag kände hans huvud pressa mot midjan.
SF-måttet låg på 30, fortfarande ovanför kurvan, men inte mer ovanför än förra gången. Hjärtljuden låg på 138, lågt den här gången. Blodtrycket var 114/68. Hb låg kvar på 111 trots att jag inte tagit Niferex på över två veckor, så nu ska jag försöka komma ihåg varannan dag, så kanske jag kan komma upp lite. Vikten låg på 63,5, ca, så det är plus 7 kg nu. Hon tyckte det var för lite och frågade om jag håller igen. 7 kg i vecka 30? Lite? Jaja.. Med sonen låg jag på +8,2 kg i v 30 + 6, så jag tycker väl att det är rätt normalt för mig.
Problemet just nu är sockret, som låg på 9,5. Har man över 8,9 får man börja gå på alla sina bm-kontroller inne på specialistmödravården, lära sig kolla sitt eget socker, äta efter kostschema och blablabla. Har man över 12 blir man inlagd. Så nästa vecka ska jag göra en riktig glukosbelastning (dricka massor av slisk på fastande mage på kort tid och sen vatten, vänta två timmar och sen kolla sockret) och se om värdena är bättre då. De kunde ju kläckt ur sig innan den här belastningen att infektion i kroppen kan ge falskt höga värden. Jag är förkyld ju, liksom. Nu vill de dessutom att man ska äta kolhydratrikt tre dagar innan belastningen, för att få någon sorts referensvärde (alla kvinnor äter olika, men på det här sättet ska man få en mer homogen bild av sockervärdena). Jag äter inte på det sättet, vilket innebär att de försöker få mig att få högre värden än vad jag normalt skulle få. Är inte det ett jäkla slöseri med resurser? Jag begriper ärligt talat inte varför de inte kollar sockret vid varje besök istället, då skulle de ju se om det förändras över tid och behöver inte lägga så stor vikt vid ett enda tillfälle där värdet kan vara helt fel för att man är infekterad. Jag blev jätteledsen först, men nu är jag mest irriterad på att de har så konstiga rutiner.
Och så börjar jag få en känsla av att den här snittdiskussionen inte kommer att bli fullt så smärtfri som jag hoppats. Bara en.. känsla.
Det där om att vara vaken sent
Vecka 30 (29 + 4)
Jag har inte somnat än. Mitt dygn är fullständigt upp och ner, och dessutom hostar jag och är täppt i näsan. Alltså vill jag inte lägga mig ner.
Svägerskan och hennes sambo var på besök idag och vi fikade och hon lekte med sonen (skönt, jag kunde tvätta i lugn och ro utan att svara på miljoner femåringsfrågor och sen slappa i soffan). Hon hade också med sig jättefina kläder, en tröja till sonen (GUD, vad stor han börjar bli..) och body, mössa och byxor i 50-56 till lillebror. Så galet söta, nu längtar jag ännu mer efter honom. Tänk så fin han ska bli i brun och orange body. Älskar att hans reaktion när han blir vuxen och ser sig själv på foto i de kläderna blir densamma som min generations, vi som är födda på 70-talet och bara hade brunt och orange. :) Jag ska ta en bild på kläderna och lägga upp också.
Lillebror bör i v. 30 vara ca. 38 cm lång och väga 1400 g. Det är ju galet. Han är jättestor. Det känner mina revben också att han är. Idag har han f.ö. varit ganska stillsam, nästan inga sparkar alls, bara enstaka tryck mot midjan och någon liten fot i naveltrakten i eftermiddags. Just nu är han vaken, men relativt lugn.
Imorgon bitti är det bm-besök med sockerbelastning, så jag återkommer med rapport om alla värden, och förhoppningsvis om ul-tid. Den bör ju vara bokad nu om vi ska dit om två-tre veckor. Säkrast för dem att de inte säger att min minste har tappat sin snopp då, för då blir jag sur.
Jag har inte somnat än. Mitt dygn är fullständigt upp och ner, och dessutom hostar jag och är täppt i näsan. Alltså vill jag inte lägga mig ner.
Svägerskan och hennes sambo var på besök idag och vi fikade och hon lekte med sonen (skönt, jag kunde tvätta i lugn och ro utan att svara på miljoner femåringsfrågor och sen slappa i soffan). Hon hade också med sig jättefina kläder, en tröja till sonen (GUD, vad stor han börjar bli..) och body, mössa och byxor i 50-56 till lillebror. Så galet söta, nu längtar jag ännu mer efter honom. Tänk så fin han ska bli i brun och orange body. Älskar att hans reaktion när han blir vuxen och ser sig själv på foto i de kläderna blir densamma som min generations, vi som är födda på 70-talet och bara hade brunt och orange. :) Jag ska ta en bild på kläderna och lägga upp också.
Lillebror bör i v. 30 vara ca. 38 cm lång och väga 1400 g. Det är ju galet. Han är jättestor. Det känner mina revben också att han är. Idag har han f.ö. varit ganska stillsam, nästan inga sparkar alls, bara enstaka tryck mot midjan och någon liten fot i naveltrakten i eftermiddags. Just nu är han vaken, men relativt lugn.
Imorgon bitti är det bm-besök med sockerbelastning, så jag återkommer med rapport om alla värden, och förhoppningsvis om ul-tid. Den bör ju vara bokad nu om vi ska dit om två-tre veckor. Säkrast för dem att de inte säger att min minste har tappat sin snopp då, för då blir jag sur.
torsdag 8 januari 2009
Det där om ny fjärdedel
Vecka 30 (29 + 0)
Jag har egentligen inte så mycket att skriva idag, är mest exalterad över att gå in i en vecka som börjar med 3.
Jag har egentligen inte så mycket att skriva idag, är mest exalterad över att gå in i en vecka som börjar med 3.
onsdag 7 januari 2009
Det där om den onda cirkeln
Vecka 29 (28 + 6)
Ont i ryggen och revbenen => måste ligga på rygg. Ligga på rygg => halsbrännan blir värre och sammandragningarna fler. Halsbränna/magkatarr => ont i ryggen och bröstbenet.
Är det inte underbart, så säg? Imorgon går jag in i vecka 30. Jag tycker gott det här kan vara färdigt snart.
Ont i ryggen och revbenen => måste ligga på rygg. Ligga på rygg => halsbrännan blir värre och sammandragningarna fler. Halsbränna/magkatarr => ont i ryggen och bröstbenet.
Är det inte underbart, så säg? Imorgon går jag in i vecka 30. Jag tycker gott det här kan vara färdigt snart.
Det där om tillbaka
Vecka 29 (28 + 6)
Gissa vems huvud som ligger och pressar på högersidan igen. Japp. Undrar om smärtan i magen och revbenen idag (för att inte tala om halsbrännan) beror att någon bökat och stökat lite extra mycket idag.. Hela mitt inre känns fullkomligt misshandlat, och dessutom har jag ont i ryggen efter att ha jobbat. Fy vad jag mår pyton för tillfället.
Gissa vems huvud som ligger och pressar på högersidan igen. Japp. Undrar om smärtan i magen och revbenen idag (för att inte tala om halsbrännan) beror att någon bökat och stökat lite extra mycket idag.. Hela mitt inre känns fullkomligt misshandlat, och dessutom har jag ont i ryggen efter att ha jobbat. Fy vad jag mår pyton för tillfället.
Det där om världens bästa
Vecka 29 (28 + 6)
Jag ringde barnmorskemottagningen idag för att jag kom på en fråga jag glömt ta upp med min bm när jag varit på besök. Nu hade min bm fortfarande semester, men en annan bm på mvc kunde hjälpa mig.
Jag funderar ju lite på det här med planerat snitt och för tidig förlossning. Jag har haft en hel del regelbundna sammandragningar även efter det där besöket på förlossningen, oftast med ca. tre-fyra minuter emellan när jag vilar. Det händer varannan/var tredje dag ungefär att de kommer tätt och regelbundet. Idag känns det annorlunda i magen, tyngre mot blåsa och bäcken och mindre tryck mot revben och lungor. Jag misstänker att lillebror vänt sig och ligger med huvudet neråt nu. Allt det här startar ju tankarna på vad som händer om förlossningen sätter igång innan jag fått en tid för planerat snitt, dvs en remiss till kejsarsnitt i en viss vecka. Ska jag ligga med värkar och kanske vara livrädd för hur barnet ska klara sig om det kommer ut för tidigt, och då diskutera sansat med läkarna vilka medicinska skäl jag har för att inte föda vaginalt? Det verkar ju lite jobbigt.
Så denna underbara bm satte upp en läkartid till mig den 19 januari så att vi kan diskutera hur det brukar gå till i sådana här fall. Nu ville ju min ordinarie bm att vi skulle boka in ett läkarbesök efter andra ul, vilket jag inte kommer att hinna gå på innan denna läkartid, men med tanke på hur det har känts i magen på sistone så känns det ändå bättre att ta den här diskussionen fortast möjligt även om jag då eventuellt tar upp en läkartid i onödan (meaning, om lillebror ligger i säte på andra ul behöver jag förmodligen bara en snabb träff på spec MVC och sen har jag en snittid). Bm tyckte inte att jag skulle behöva gå runt och oroa mig för detta, utan att det var högst rimligt att jag fick prata med en läkare så fort som möjligt.
Lite kul är också att läkaren jag ska träffa den 19:e är samma kirurg som gjorde mitt kejsarsnitt 2003, och den överläkare som gjorde vår ultraljudsscreening i v. 16 är samma läkare som beslutade om mitt snitt 2003.
Jag ringde barnmorskemottagningen idag för att jag kom på en fråga jag glömt ta upp med min bm när jag varit på besök. Nu hade min bm fortfarande semester, men en annan bm på mvc kunde hjälpa mig.
Jag funderar ju lite på det här med planerat snitt och för tidig förlossning. Jag har haft en hel del regelbundna sammandragningar även efter det där besöket på förlossningen, oftast med ca. tre-fyra minuter emellan när jag vilar. Det händer varannan/var tredje dag ungefär att de kommer tätt och regelbundet. Idag känns det annorlunda i magen, tyngre mot blåsa och bäcken och mindre tryck mot revben och lungor. Jag misstänker att lillebror vänt sig och ligger med huvudet neråt nu. Allt det här startar ju tankarna på vad som händer om förlossningen sätter igång innan jag fått en tid för planerat snitt, dvs en remiss till kejsarsnitt i en viss vecka. Ska jag ligga med värkar och kanske vara livrädd för hur barnet ska klara sig om det kommer ut för tidigt, och då diskutera sansat med läkarna vilka medicinska skäl jag har för att inte föda vaginalt? Det verkar ju lite jobbigt.
Så denna underbara bm satte upp en läkartid till mig den 19 januari så att vi kan diskutera hur det brukar gå till i sådana här fall. Nu ville ju min ordinarie bm att vi skulle boka in ett läkarbesök efter andra ul, vilket jag inte kommer att hinna gå på innan denna läkartid, men med tanke på hur det har känts i magen på sistone så känns det ändå bättre att ta den här diskussionen fortast möjligt även om jag då eventuellt tar upp en läkartid i onödan (meaning, om lillebror ligger i säte på andra ul behöver jag förmodligen bara en snabb träff på spec MVC och sen har jag en snittid). Bm tyckte inte att jag skulle behöva gå runt och oroa mig för detta, utan att det var högst rimligt att jag fick prata med en läkare så fort som möjligt.
Lite kul är också att läkaren jag ska träffa den 19:e är samma kirurg som gjorde mitt kejsarsnitt 2003, och den överläkare som gjorde vår ultraljudsscreening i v. 16 är samma läkare som beslutade om mitt snitt 2003.
tisdag 6 januari 2009
Det där om nya tjockisbilder
Vecka 29 (28 + 5)
Såhär tjock kan man vara när man har en liten skrutt långt fram i magen.
Jag är lite glad för att jag sluppit bristningar på magen hittills. Den oerhört sexiga BH:n på bilden är en amnings-BH från förra graviditeten, och den funkar ju faktiskt, även om den inte är så särskilt snygg.
Såhär tjock kan man vara när man har en liten skrutt långt fram i magen.
Jag är lite glad för att jag sluppit bristningar på magen hittills. Den oerhört sexiga BH:n på bilden är en amnings-BH från förra graviditeten, och den funkar ju faktiskt, även om den inte är så särskilt snygg.
måndag 5 januari 2009
Det där om en andra son
Vecka 29 (28 + 4)
Vet ni vad? Om de skulle säga på ul i v. 32 att den första bm såg fel, att vi väntar en flicka, då skulle jag bli jätteledsen. Det skulle kännas som om någon tagit min andra son ifrån mig.
Det är kanske inte odelat positivt det där med att ta reda på kön i förväg..
Vet ni vad? Om de skulle säga på ul i v. 32 att den första bm såg fel, att vi väntar en flicka, då skulle jag bli jätteledsen. Det skulle kännas som om någon tagit min andra son ifrån mig.
Det är kanske inte odelat positivt det där med att ta reda på kön i förväg..
söndag 4 januari 2009
Det där om livet efter
Vet ni vad jag tänkte igår? Jag tänkte på hur skönt det ska bli att börja träna efter att lillebror kommit, att känna sig stark och smidig och energisk och smal igen.
Jag vill vara en pigg mamma denna gång, inte ett hålögt vrak som aldrig får sova och alltid har ont och alltid är ledsen. Så jag visualiserar. För visst tror vi på självuppfyllande profetior?
Den här gången har jag medicin jag kan ta om lederna gör ont.
Den här gången har jag en bärsjal, så jag kan bära barnet och få det att känna sig tryggt, men ändå inte vara fullständigt låst.
Den här gången har vi en trädgård att vara i, det är lätt att ta sig ut och vara utomhus.
Den här gången kan jag (och maken) se tecknen om jag börjar bli deprimerad, och då kan jag söka hjälp.
Den här gången är vi förberedda på att bebisen kan få kolik, och den här gången har vi strategier att hantera det.
Den här gången är maken i närheten på dagarna om kriser uppstår, och sonen är här till hjälp och finns hos mig med sina behov, världen är större och inte så mörk.
Den här gången har jag körkort och bil och är därmed friare.
Den här gången är jag äldre och vet mer och har hunnit längta.
Den här gången är jag van vid att bli väckt på natten, att behöva gå upp tidigt och att ta hänsyn till någon mer än mig själv.
Så jag ser mig själv som glad, harmonisk, pigg, lugn, tålmodig. Jag ser mig själv le när jag är med min bebis och jag ser mig själv vara lycklig när jag pratar med storebror. Jag ser mig själv hinna med och orka med att tvätta, laga mat, äta och diska. Jag ser mig själv vara stark och frisk, aktiv och glad. Jag ser mig själv hinna med sånt som jag tycker är kul och jag ser mitt barn som harmoniskt och glatt.
Jag kan göra det här. Jag tror faktiskt det.
Jag vill vara en pigg mamma denna gång, inte ett hålögt vrak som aldrig får sova och alltid har ont och alltid är ledsen. Så jag visualiserar. För visst tror vi på självuppfyllande profetior?
Den här gången har jag medicin jag kan ta om lederna gör ont.
Den här gången har jag en bärsjal, så jag kan bära barnet och få det att känna sig tryggt, men ändå inte vara fullständigt låst.
Den här gången har vi en trädgård att vara i, det är lätt att ta sig ut och vara utomhus.
Den här gången kan jag (och maken) se tecknen om jag börjar bli deprimerad, och då kan jag söka hjälp.
Den här gången är vi förberedda på att bebisen kan få kolik, och den här gången har vi strategier att hantera det.
Den här gången är maken i närheten på dagarna om kriser uppstår, och sonen är här till hjälp och finns hos mig med sina behov, världen är större och inte så mörk.
Den här gången har jag körkort och bil och är därmed friare.
Den här gången är jag äldre och vet mer och har hunnit längta.
Den här gången är jag van vid att bli väckt på natten, att behöva gå upp tidigt och att ta hänsyn till någon mer än mig själv.
Så jag ser mig själv som glad, harmonisk, pigg, lugn, tålmodig. Jag ser mig själv le när jag är med min bebis och jag ser mig själv vara lycklig när jag pratar med storebror. Jag ser mig själv hinna med och orka med att tvätta, laga mat, äta och diska. Jag ser mig själv vara stark och frisk, aktiv och glad. Jag ser mig själv hinna med sånt som jag tycker är kul och jag ser mitt barn som harmoniskt och glatt.
Jag kan göra det här. Jag tror faktiskt det.
Det där om nya förslag
Vecka 29 (28 + 3)
Vi funderar på namn här. Våra tre nya seriösa förslag är Vile, Tuve och Vigg. Makens favorit bland dessa är Tuve.
Vad tycker ni?
Vi funderar på namn här. Våra tre nya seriösa förslag är Vile, Tuve och Vigg. Makens favorit bland dessa är Tuve.
Vad tycker ni?
lördag 3 januari 2009
Det där om vikten
Vecka 29 (28 + 2), Vikt 63,5
Vikten har visst stannat av lite. Rätt skönt. Det är liksom tungt nog som det är ändå. Det begynnande åderbråcket i ena knävecket har inte gjort något mer väsen av sig, förmodligen mår kroppen bra av julledighet. Ryggen mår också mycket bättre när jag kan vila mer.
Jag fick en fin omlottröja i julklapp av mamma, randig i grått och lila, och magen ser så rund ut i den. Nästa bm-besök är 12 januari, och jag är väldigt nyfiken på sf-måttet, för jag upplever det som att magen inte växer riktigt lika fort längre. Jag tror att måttet kommer att ligga lägre på kurvan nästa gång. Vi får se om jag har rätt..
Enligt en viktuträknartabell på niomanader.se rekommenderas jag med min längd och ursprungsvikt att gå upp 15 kg. Det gjorde jag med sonen. Det finns även en rekommendation för när kilona ska komma. Nu borde jag alltså väga nånstans mellan 64, 2 och 66,4. Det gör jag inte. Det är lustigt det där med graviditet och viktökning, för det första är det ju så oerhört individuellt hur lätt man har att lägga på sig, för det andra verkar det inte alltid spela så stor roll vad och hur man äter. Men det skulle inte vara så konstigt om jag går upp mindre denna gången än förra, för jag är verkligen mycket mindre sugen på sötsaker denna gång. Förra gången missbrukade jag choklad och cola, denna gång känner jag rätt sällan något sug överhuvudtaget och jag äter betydligt mindre portioner än vanligt. Det är i alla fall jätteskönt att känna att jag inte behöver hålla igen eller undvika att äta något jag blir sugen på, för det verkar funka hur bra som helst för tillfället.
Enligt tabellen ska jag väga 66,4 i slutet av sjunde månaden, 68,7 i slutet av åttonde och 71 i slutet av nionde. Med sonen vägde jag in på 67 kg på förlossningen, men då startade jag på 52.
Vikten har visst stannat av lite. Rätt skönt. Det är liksom tungt nog som det är ändå. Det begynnande åderbråcket i ena knävecket har inte gjort något mer väsen av sig, förmodligen mår kroppen bra av julledighet. Ryggen mår också mycket bättre när jag kan vila mer.
Jag fick en fin omlottröja i julklapp av mamma, randig i grått och lila, och magen ser så rund ut i den. Nästa bm-besök är 12 januari, och jag är väldigt nyfiken på sf-måttet, för jag upplever det som att magen inte växer riktigt lika fort längre. Jag tror att måttet kommer att ligga lägre på kurvan nästa gång. Vi får se om jag har rätt..
Enligt en viktuträknartabell på niomanader.se rekommenderas jag med min längd och ursprungsvikt att gå upp 15 kg. Det gjorde jag med sonen. Det finns även en rekommendation för när kilona ska komma. Nu borde jag alltså väga nånstans mellan 64, 2 och 66,4. Det gör jag inte. Det är lustigt det där med graviditet och viktökning, för det första är det ju så oerhört individuellt hur lätt man har att lägga på sig, för det andra verkar det inte alltid spela så stor roll vad och hur man äter. Men det skulle inte vara så konstigt om jag går upp mindre denna gången än förra, för jag är verkligen mycket mindre sugen på sötsaker denna gång. Förra gången missbrukade jag choklad och cola, denna gång känner jag rätt sällan något sug överhuvudtaget och jag äter betydligt mindre portioner än vanligt. Det är i alla fall jätteskönt att känna att jag inte behöver hålla igen eller undvika att äta något jag blir sugen på, för det verkar funka hur bra som helst för tillfället.
Enligt tabellen ska jag väga 66,4 i slutet av sjunde månaden, 68,7 i slutet av åttonde och 71 i slutet av nionde. Med sonen vägde jag in på 67 kg på förlossningen, men då startade jag på 52.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)