Det där om att trivas i kokongen

Vecka 38 (37 + 5)

Jag vägde mig häromdagen, men minns inte exakt vad det stod. Men omkring 12 kg upp i alla fall. Med sonen gick jag upp 15 kg, och då är han född motsvarande på lördag, i 38 + 2. Det är inget som oroar mig i alla fall.

Det där inflammerade muskelfästet i sidan blev ett ryggskott efter en hostning och hela söndagen var jag sängliggande och kunde inte ens gå på toaletten utan hjälp. Igår kom mamma hit och körde mig till kiropraktorn, vilket har hjälpt ganska mycket, även om jag fortfarande är toköm i sidan och ganska orörlig. Jag tar panocod och vilar. Mamma lagade även middag åt oss, Wallenbergare, och gjorde en ordentlig insats i tvättstugan. Jag ska försöka slänga i en maskin lakan med hjälp av sonen strax.

Annars så vilar jag bara. Har haft och har så ont i ryggen att jag inte ens kan tänka tanken att få något gjort här hemma, eller få något struket från listan över saker att göra innan lillebror kommer. Jag känner mig inte särskilt stressad över det heller. Jag jobbade den tid jag föresatt mig att jag skulle jobba, lillebrors skötväska är packad, min BB-väska är påbörjad och det finns en lista över resten som jag ska ha med. Barnvakter och skjuts är fixade och jag känner inga tecken på att bebis skulle vilja komma ut tidigare. Allt pyssel som jag vill hinna med hemma kan egentligen vänta tills vi kommit hem, och om inte annat så är mina svärföräldrar här sen och kan hjälpa maken med både inköp och hemmafix.

Tids nog mår jag bättre i kroppen, lillebror är här och våren bjuder på ljus och värme. Då ska jag komma ut ur min kokong och må strålande. Så nu kan jag gå här och vara lite risig. Det finns en tid för allt.