Lillebror är 6 dagar gammal, jag har 1,4 kg kvar till ursprungsvikt.
Det där med att jag kände mig sjuk? Jo, alltså. Jag har tydligen en livmoderinfektion. Antibiotikakur på tio dagar med två olika tabletter 3 ggr/dag. Det gör ONT i magen, mest under snittet, men egentligen runt hela urinblåsan och upp på magen. Livmodern var mjuk men stod högt, och den är galet öm vid beröring. Jag har ingen feber, men om jag får det eller allmäntillståndet blir sämre måste jag åka in till KK akut och bli inlagd med intravenös antibiotika.
Jag känner mig sjuk, ledsen, trött, är trött på att ha ont. Har värmedynan under korsryggen som värker, normalt ett typiskt tecken på feber hos mig, men jag hade bara 37,4 när jag tempade innan. Har ett enormt kolhydratsug också, skulle lätt kunna äta ostbågar och choklad till middag. F.ö. gör mitt inflammerade muskelfäste i sidan precis lika ont som innan, och det kombinerat med såret och den infekterade livmodern gör varje hostning och snytning till en mardröm.
Brösten är enorma, ser helt absurt ut. De spänner och gör ganska ont. Men ont är ett relativt begrepp här nuförtiden. De är inte mitt största problem, så att säga.
Igår hade vi hembesök av BVC-sköterskan, fick info och lite material att läsa, och lillebror blev vägd. 4225 g, så det har vänt uppåt igen. Skönt. I övrigt fick vi några små tips och sen gick hon igen. Ett helt ok besök. 1/4 ska han vägas igen. Vi väntar på att få hans personnummer hemskickat och namnblanketten.
Jag är en aning under isen just nu.
torsdag 26 mars 2009
tisdag 24 mars 2009
Det där om fyra dagar
Lillebror är 4 dagar gammal, jag har 2,9 kg kvar till ursprungsvikt.
Mina bröst är seriösa kandidater till fejkade "efter-bilder" hos en plastikkirurg. Stora, runda, högtsittande. Men så är de också fulla med mjölk och ömmar, inte lika sexigt kanske. Lillebror sover hela dagarna, jag får väcka honom ca var tredje timme och ge honom mat, för han somnar vid bröstet och det tar en halv evighet att amma om han ska ta båda brösten. Och mer än fyra timmar ska det inte gå emellan målen. Sen är han vaken i tre timmar mitt i natten istället, men då tar maken hand om honom så att jag får sova, och han har då gett lite ersättning så att liten ska gå upp i vikt och jag ska få sova lite mer sammanhängande. Nu blir det nog väckning och matning i några nätter ändå, för annars sprängs nog brösten.
Det känns i alla fall otroligt skönt att lillebror gärna tar flaskan med ersättning, för det underlättar ju betydligt under våren när jag tänkte försöka sticka iväg ett par timmar här och där och träna, mina stackars muskler är ju bara borta efter de senaste månadernas krämpor och orörlighet. Jag är verkligen så himla mager och blek, förutom min plufsiga och förstörda mage. Kan knappt vänta tills magen slutat göra ont och strama och jag kan få tillbaka hållning och rörlighet. Nåt som är lite spännande dock, är att jag inte tagit en enda kortisontablett sen i torsdags, och inte en led värker eller är stel.
Igår mådde jag jättebra, idag har jag varit riktigt risig. Tror det beror på att mjölken runnit till. Känner mig nästan sjuk, jättetrött och smärtkänslig. Hoppas jag mår bättre imorgon. Då kommer BVC-sköterskan på hembesök och väger lillebror. Han hade en hemgångsvikt på 4150 g, så han hade gått ner nästan 400. Hoppas verkligen han har gått uppåt nu så att han väger mer än så i alla fall. Jag gillar egentligen inte den här BVC-människan något vidare, av olika skäl, men nu har vi gjort det här tidigare och känner förhoppningsvis att vi tar till oss det som är intressant för oss, och i övrigt kör vi på vårt sätt.
Nu kanske amma från andra bröstet och sen sova? Jag är så trött.
Mina bröst är seriösa kandidater till fejkade "efter-bilder" hos en plastikkirurg. Stora, runda, högtsittande. Men så är de också fulla med mjölk och ömmar, inte lika sexigt kanske. Lillebror sover hela dagarna, jag får väcka honom ca var tredje timme och ge honom mat, för han somnar vid bröstet och det tar en halv evighet att amma om han ska ta båda brösten. Och mer än fyra timmar ska det inte gå emellan målen. Sen är han vaken i tre timmar mitt i natten istället, men då tar maken hand om honom så att jag får sova, och han har då gett lite ersättning så att liten ska gå upp i vikt och jag ska få sova lite mer sammanhängande. Nu blir det nog väckning och matning i några nätter ändå, för annars sprängs nog brösten.
Det känns i alla fall otroligt skönt att lillebror gärna tar flaskan med ersättning, för det underlättar ju betydligt under våren när jag tänkte försöka sticka iväg ett par timmar här och där och träna, mina stackars muskler är ju bara borta efter de senaste månadernas krämpor och orörlighet. Jag är verkligen så himla mager och blek, förutom min plufsiga och förstörda mage. Kan knappt vänta tills magen slutat göra ont och strama och jag kan få tillbaka hållning och rörlighet. Nåt som är lite spännande dock, är att jag inte tagit en enda kortisontablett sen i torsdags, och inte en led värker eller är stel.
Igår mådde jag jättebra, idag har jag varit riktigt risig. Tror det beror på att mjölken runnit till. Känner mig nästan sjuk, jättetrött och smärtkänslig. Hoppas jag mår bättre imorgon. Då kommer BVC-sköterskan på hembesök och väger lillebror. Han hade en hemgångsvikt på 4150 g, så han hade gått ner nästan 400. Hoppas verkligen han har gått uppåt nu så att han väger mer än så i alla fall. Jag gillar egentligen inte den här BVC-människan något vidare, av olika skäl, men nu har vi gjort det här tidigare och känner förhoppningsvis att vi tar till oss det som är intressant för oss, och i övrigt kör vi på vårt sätt.
Nu kanske amma från andra bröstet och sen sova? Jag är så trött.
måndag 23 mars 2009
Det där om hur vi har det
Hur mår vi? Jotack. :) Vi mår faktiskt rätt bra. Store sonen är pigg, så pigg att det är svårt för oss att komma ihåg att han ju är sjuk och ska behandlas därefter. Han ska vila och ta det lugnt i tio dagar, och ta sin antibiotika. Makens förkylning har gått in i ett nytt skede och han känner sig en liten aning bättre. Lillebror äter och sover mest, inatt var han vaken mellan 1 och 3:30 och missnöjd, trots att maken gav honom ersättning, som han glatt bälgade i sig, och provade alla sätt att bära och sitta och ligga. Jag fick i alla fall sova nästan ostört mellan 1 och 6:30, och efter amning så sov både jag och bebis vidare i flera timmar till. Jag tog smärtstillande vid 1 inatt och sen vid 11:30 idag, och känner mig hyfsat rörlig. Hostningar och snytningar försöker jag väl fortfarande undvika i största möjliga mån, eftersom det bränner rätt bra i såret så fort jag använder magmusklerna. Jag blir uppassad av maken och svärmor med mat och dryck, ryggen är trött och öm och jag har värmedynan i soffan så att ryggen kan få lite lindring.
Egentligen skulle vi ringt BVC idag och anmält oss för vägning, men jag vill kokonga lite till. Imorgon får vi göra det, för det vore ju bra om vi kunde fixa det medan svärmor är kvar och kan köra oss ner, så att jag slipper sätta mig bakom ratten redan.
Det är visst måndag idag. För alla andra, ja.
Egentligen skulle vi ringt BVC idag och anmält oss för vägning, men jag vill kokonga lite till. Imorgon får vi göra det, för det vore ju bra om vi kunde fixa det medan svärmor är kvar och kan köra oss ner, så att jag slipper sätta mig bakom ratten redan.
Det är visst måndag idag. För alla andra, ja.
Det där om bebisbilderna
Första kontakten mellan mamma och lillebror utanför magen. Hans huvud var blött av fostervatten, men helt rent. Han var inte ett dugg kladdig eller blodig.
Lille tjockisen ligger på vågen och håller pappas hand.
På mammas bröst.
Lille tjockisen ligger på vågen och håller pappas hand.
På mammas bröst.
Med en alldeles egen napp under filten som mamma sytt.
I den bäddade korgen. Bodyn har lillebror fått av sin moster och nallen är från storebror. Lapptäcket sydde jag långt innan något av barnen var påtänkta.
söndag 22 mars 2009
Det där om förlossningsberättelsen
Nu är lillebror här. Tusen tack för alla grattis och för alla välgångstankar vad gäller vår son. Sonen låg inne på sjukhuset för lunginflammation två nätter med intravenös antibiotika. Tydligen hade han en sänka på 300 när de kom till akuten i torsdags kväll, normalt är ju under 5. Nu ska han vara hemma i 10 dagar och ta det lugnt och äta sin antibiotika. Pappa sov med honom på sjukhuset första natten, och på fredagsmorgonen körde svärmor mig till sjukhuset, sedan bytte hon av maken så att han kunde komma till KK. Andra natten fick maken åka hem och sova och farmor sov hos sonen på sjukhuset, då hade även farfar och faster kommit ner och kunde skjutsa lite hit och dit och köpa medicin till sonen när de åkte hem igår. Vi har verkligen tur som har dem.
Så i fredags då. Jag var på plats kl. 7 och fick ett rum, delat med ett par som fått sitt första barn. Deras dotter var snabbandad och hamnade så småningom på neo med en upptäckt lungdefekt, som dock skulle åtgärdas enkelt. De var mycket trevliga och har varit mycket på neo och mindre på rummet, så vi har varit ensamma en del ändå.
Maken var av naturliga skäl lite försenad och jag fick träffa en fantastisk bm och blev rakad lite grann och fick byta kläder till rock och sexiga över knäet-strumpor. ;) Lite i åtta fick vi ta oss ner till operationssalen, där vi träffade ännu mer fantastisk personal. Framför allt gillade vi narkosläkaren och hennes sköterska. De satte på vår skiva i CD-spelaren och satte en kanyl i min hand, EKG-elektroder på bröstet och en blodtrycksmanschett. Jag fick dessutom en syrgasslang i ena näsborren och en kall handduk på pannan, allt för att motverka eventuella blodtrycksfall och därpåföljande illamående. Till sist sattes spinalbedövningen, lite mer ont den här gången än förra, men fortfarande inte särskilt farligt. Jag hade bett att få katetern först efter bedövningen och det fixade de. Sen kom vår gulliga läkare Maria och satte igång med operationen. Det var så fin stämning i rummet och alla pratade och skrattade och var så glada. Jag och maken kände oss avslappnade trots den något speciella situationen och skojade och berättade om vårt förra snitt.
Plötsligt slurpar det till i sugen av fostervatten, 1600 ml (!) sådant och de säger att nu kommer det en bebis. Sen säger läkaren "ååh, det här är ju ingen bebis, det är ju en docka." Tuve kom ut, alldeles ren och fin, bara lite blöt av fostervatten, men helt oblodig och ofettig. Alla beundrade honom och tyckte att han var så bedårande. Jag fick titta och känna en kort stund innan de bar ut honom i rummet intill för vägning och mätning. De kom snabbt tillbaka med måtten, 4540 gram och 53 cm, och med vår bebis och jag fick ha honom på mitt bröst en lång stund och känna och pussa och krama och t.o.m. trycka ut lite råmjölk till honom. Sen gick maken med lillebror tillsammans med vår bm upp till vårt rum och jag kördes in till uppvaket. Där kollade de noga blodtryck, rörelseförmåga i benen och mina blödningar. Jag blödde ganska mycket och till sist ville en bm att jag skulle få syntocinon-dropp för att livmodern skulle dra ihop sig mer. Med det och några smärtstillande tabletter fick jag sen åka upp till avdelningen. Efter en stund fick vi en superfin fikabricka, jag provade att amma lillebror lite och sen slapp jag ifrån kateter och kanyl.
Jag smärtstillar regelbundet fortfarande och fick åka hem efter lunch idag. Allt såg bra ut på läkarundersökningen igår och hörseltestet idag. PKU-testet är taget. Jag har haft mest problem med gasig mage och har jobbat på att få igång tarmarna. Jag ville inte ha Ketogansprutor (morfin), men blev till sist tvungen att ta några stycken med halv dos ändå. Efter första sprutan blev jag nästan grön i ansiktet och kallsvettades, men biverkningarna försvann ganska fort den här gången och jag fick bra lindring. Brösten har inte blivit stenhårda och stora som förra gången, men jag verkar ha en del mjölk ändå, för lillebror har börjat bajsa på riktigt, inte bara det grönsvarta klegget. Nu väntar amning, gos med familjen (svärmor stannar till tisdag och hjälper oss att ta hand om sonen, skönt) och långsam återhämtning av min kropp. Sammanfattat så var jag mycket mer "med" den här gången och är sååå nöjd med personalen och hur allt blev. Jag har haft väldigt, väldigt ont i perioder, men personalen har hjälpt till bra med smärtlindring. Lillebror var väldigt slö första dygnet, men har nu visat lite mer temperament, dock inte i stil med storebror än. Han äter, behöver kanske fortsätta med lite tillägg eftersom han gått ner ganska mycket, och har faktiskt fått börja med napp OCH tagit den. Store sonen spottade ut den direkt och var aldrig intresserad av den, så där fungerade jag som napp väldigt länge och det orkar jag inte med igen.
Storebror är mycket stolt, och mycket duktig och förståndig. Han gillar att prata om jämförelser mellan sig själv och lillebror och inkluderar lillebror i sina lekar och spel med farmor.
Nu är jag fullkomligt slut, däckade mitt i alltihop för två timmar sen och fick börja om med att ta mitt smärtstillande när jag vaknade igen. Så fort jag ammar blir jag oerhört dåsig. Så jag får fixa upp lite bilder under dagen imorgon så att ni alla får se vårt underverk.
Så i fredags då. Jag var på plats kl. 7 och fick ett rum, delat med ett par som fått sitt första barn. Deras dotter var snabbandad och hamnade så småningom på neo med en upptäckt lungdefekt, som dock skulle åtgärdas enkelt. De var mycket trevliga och har varit mycket på neo och mindre på rummet, så vi har varit ensamma en del ändå.
Maken var av naturliga skäl lite försenad och jag fick träffa en fantastisk bm och blev rakad lite grann och fick byta kläder till rock och sexiga över knäet-strumpor. ;) Lite i åtta fick vi ta oss ner till operationssalen, där vi träffade ännu mer fantastisk personal. Framför allt gillade vi narkosläkaren och hennes sköterska. De satte på vår skiva i CD-spelaren och satte en kanyl i min hand, EKG-elektroder på bröstet och en blodtrycksmanschett. Jag fick dessutom en syrgasslang i ena näsborren och en kall handduk på pannan, allt för att motverka eventuella blodtrycksfall och därpåföljande illamående. Till sist sattes spinalbedövningen, lite mer ont den här gången än förra, men fortfarande inte särskilt farligt. Jag hade bett att få katetern först efter bedövningen och det fixade de. Sen kom vår gulliga läkare Maria och satte igång med operationen. Det var så fin stämning i rummet och alla pratade och skrattade och var så glada. Jag och maken kände oss avslappnade trots den något speciella situationen och skojade och berättade om vårt förra snitt.
Plötsligt slurpar det till i sugen av fostervatten, 1600 ml (!) sådant och de säger att nu kommer det en bebis. Sen säger läkaren "ååh, det här är ju ingen bebis, det är ju en docka." Tuve kom ut, alldeles ren och fin, bara lite blöt av fostervatten, men helt oblodig och ofettig. Alla beundrade honom och tyckte att han var så bedårande. Jag fick titta och känna en kort stund innan de bar ut honom i rummet intill för vägning och mätning. De kom snabbt tillbaka med måtten, 4540 gram och 53 cm, och med vår bebis och jag fick ha honom på mitt bröst en lång stund och känna och pussa och krama och t.o.m. trycka ut lite råmjölk till honom. Sen gick maken med lillebror tillsammans med vår bm upp till vårt rum och jag kördes in till uppvaket. Där kollade de noga blodtryck, rörelseförmåga i benen och mina blödningar. Jag blödde ganska mycket och till sist ville en bm att jag skulle få syntocinon-dropp för att livmodern skulle dra ihop sig mer. Med det och några smärtstillande tabletter fick jag sen åka upp till avdelningen. Efter en stund fick vi en superfin fikabricka, jag provade att amma lillebror lite och sen slapp jag ifrån kateter och kanyl.
Jag smärtstillar regelbundet fortfarande och fick åka hem efter lunch idag. Allt såg bra ut på läkarundersökningen igår och hörseltestet idag. PKU-testet är taget. Jag har haft mest problem med gasig mage och har jobbat på att få igång tarmarna. Jag ville inte ha Ketogansprutor (morfin), men blev till sist tvungen att ta några stycken med halv dos ändå. Efter första sprutan blev jag nästan grön i ansiktet och kallsvettades, men biverkningarna försvann ganska fort den här gången och jag fick bra lindring. Brösten har inte blivit stenhårda och stora som förra gången, men jag verkar ha en del mjölk ändå, för lillebror har börjat bajsa på riktigt, inte bara det grönsvarta klegget. Nu väntar amning, gos med familjen (svärmor stannar till tisdag och hjälper oss att ta hand om sonen, skönt) och långsam återhämtning av min kropp. Sammanfattat så var jag mycket mer "med" den här gången och är sååå nöjd med personalen och hur allt blev. Jag har haft väldigt, väldigt ont i perioder, men personalen har hjälpt till bra med smärtlindring. Lillebror var väldigt slö första dygnet, men har nu visat lite mer temperament, dock inte i stil med storebror än. Han äter, behöver kanske fortsätta med lite tillägg eftersom han gått ner ganska mycket, och har faktiskt fått börja med napp OCH tagit den. Store sonen spottade ut den direkt och var aldrig intresserad av den, så där fungerade jag som napp väldigt länge och det orkar jag inte med igen.
Storebror är mycket stolt, och mycket duktig och förståndig. Han gillar att prata om jämförelser mellan sig själv och lillebror och inkluderar lillebror i sina lekar och spel med farmor.
Nu är jag fullkomligt slut, däckade mitt i alltihop för två timmar sen och fick börja om med att ta mitt smärtstillande när jag vaknade igen. Så fort jag ammar blir jag oerhört dåsig. Så jag får fixa upp lite bilder under dagen imorgon så att ni alla får se vårt underverk.
torsdag 19 mars 2009
Det där om sämsta tajmingen
Vecka 40 (39 + 0)
Händer det här verkligen?
Sonen är på sjukhuset med sin pappa och sin farmor, eftersom han haft hög feber i över tre dygn. När de kom dit var han ju såklart feberfri och jättepigg och det finns bara en läkare i tjänst, och allting tar tid, men vi trodde såklart att de skickar hem honom med lite penicillin, möjligen. Men nyss ringde maken och sa att de hittat någon bakterie, att han har förhöjda vita blodkroppar och att han ska lungröntgas nu. I värsta fall blir han inlagd. Han ska få antibiotika intravenöst nu.
Så det lutar väl åt att maken stannar med sonen på sjukhuset inatt, svärmor kommer hem och kör mig till sjukhuset imorgon bitti, där hon byter av maken så att han kan komma in till mig och vara med på snittet och ta hand om bebisen.. Men sen då? Smittar det där? Får sonen träffa lillebror, och när i så fall? Har jag och maken fått samma bakterie? Vi är ju inte heller friska, även om vi nu inte har feber.
Just nu känns det här som en fars. Jag och maken skulle ju sova tillsammans inatt, han skulle ta sista bilderna på magen.. Jag önskar bara att vi kunde få vara friska allihop. Stackars min lille kille, ska han behöva vara sjuk och dessutom inlagd när hans lillebror kommer och på sin sexårsdag? Vilken oerhörd tur i oturen att svärmor var här redan tidigt idag.
Fan också. :(
Händer det här verkligen?
Sonen är på sjukhuset med sin pappa och sin farmor, eftersom han haft hög feber i över tre dygn. När de kom dit var han ju såklart feberfri och jättepigg och det finns bara en läkare i tjänst, och allting tar tid, men vi trodde såklart att de skickar hem honom med lite penicillin, möjligen. Men nyss ringde maken och sa att de hittat någon bakterie, att han har förhöjda vita blodkroppar och att han ska lungröntgas nu. I värsta fall blir han inlagd. Han ska få antibiotika intravenöst nu.
Så det lutar väl åt att maken stannar med sonen på sjukhuset inatt, svärmor kommer hem och kör mig till sjukhuset imorgon bitti, där hon byter av maken så att han kan komma in till mig och vara med på snittet och ta hand om bebisen.. Men sen då? Smittar det där? Får sonen träffa lillebror, och när i så fall? Har jag och maken fått samma bakterie? Vi är ju inte heller friska, även om vi nu inte har feber.
Just nu känns det här som en fars. Jag och maken skulle ju sova tillsammans inatt, han skulle ta sista bilderna på magen.. Jag önskar bara att vi kunde få vara friska allihop. Stackars min lille kille, ska han behöva vara sjuk och dessutom inlagd när hans lillebror kommer och på sin sexårsdag? Vilken oerhörd tur i oturen att svärmor var här redan tidigt idag.
Fan också. :(
Det där om timmar kvar
Vecka 40 (39 + 0), 67,1 kg (+11,6)
Vi fick första tiden imorgon bitti, så kl. 7 ska vi vara på avdelningen. Kl. 8 ska jag ligga på bordet, enligt schemat. Såå.. Ja. Om 16 timmar lägger de väl bedövningen då.
Något som är lite trist är att de verkar ha ändrat reglerna för besök på avdelningen sen vi låg där sist, så vi kanske inte får ta emot besök. :(
Kan ni alla hålla tummarna för att allt går perfekt, att bebis är frisk och att vi kan åka hem på söndag efter PKU-testet? Jag vill verkligen vara hemma med min lilla familj.
Vi fick första tiden imorgon bitti, så kl. 7 ska vi vara på avdelningen. Kl. 8 ska jag ligga på bordet, enligt schemat. Såå.. Ja. Om 16 timmar lägger de väl bedövningen då.
Något som är lite trist är att de verkar ha ändrat reglerna för besök på avdelningen sen vi låg där sist, så vi kanske inte får ta emot besök. :(
Kan ni alla hålla tummarna för att allt går perfekt, att bebis är frisk och att vi kan åka hem på söndag efter PKU-testet? Jag vill verkligen vara hemma med min lilla familj.
onsdag 18 mars 2009
Det där om det sista lilla pysslet
Vecka 39 (38 + 6) - 36 timmar kvar
Nu har vi monterat fast spjälsängen mot min säng och bäddat den. Vår säng har också fått rena lakan. Vi fick koppla ur makens sänglampa och flytta sängbord och säng ända in till väggen (och därmed ända in till vägguttaget) på hans sida, samt plocka ner elementet från väggen på min sida för att få in spjälisen bredvid sängen.
Det mesta är tvättat eller på gång att tvättas och skötbädden är framlagd på bänken. Imorgon ska jag fixa med lite papper, hänga undan tvätt och ta emot svärmor som ska passa sonen och köra oss till sjukhuset. På kvällen ska jag packa lite till i BB-väskan och duscha med hibiscrub, en bakteriedödande tvål.
Vi har ju redan börjat få lyckönskningar i kommentarsfältet, och det är ju faktiskt himla nära nu. Ändå är det overkligt att vi förmodligen är fyra i familjen om 36 timmar. Maken sa i morse att han har svårt att tänka på något annat än lillebror just nu, och jag sover ännu sämre än vanligt för tankar på sjukhus snurrar i huvudet. Citodonet hjälpte f.ö. knappt alls, men jag är i alla fall bättre i ryggen idag, känner mig ganska rörlig. Det jobbigaste är fortfarande att vända sig i sängen och att hitta en bekväm sovställning. Sonen har haft hög feber (39+) sen igår eftermiddag, och det gör också att vi sover oroligt allihop.
Blodtrycket är fortfarande högt (145/89 i morse), men urinstickan gav inte något direkt utslag, nånstans mellan spår av protein och +1. Just nu har jag fruktansvärda sammandragningar men vet inte riktigt vad det beror på. Ska gå och ta Niferex och Dimetikon nu, mina problemförebyggare inför förlossningen. De har beställt extra blod till mig inför snittet eftersom mitt Hb låg på bara 96 på inskrivningen. Men blöder jag lika lite som sist så ska det inte vara någon fara.
Imorgon väntar min sista dag som ettbarnsförälder. Undrar vad den ska bjuda på. ;)
Nu har vi monterat fast spjälsängen mot min säng och bäddat den. Vår säng har också fått rena lakan. Vi fick koppla ur makens sänglampa och flytta sängbord och säng ända in till väggen (och därmed ända in till vägguttaget) på hans sida, samt plocka ner elementet från väggen på min sida för att få in spjälisen bredvid sängen.
Det mesta är tvättat eller på gång att tvättas och skötbädden är framlagd på bänken. Imorgon ska jag fixa med lite papper, hänga undan tvätt och ta emot svärmor som ska passa sonen och köra oss till sjukhuset. På kvällen ska jag packa lite till i BB-väskan och duscha med hibiscrub, en bakteriedödande tvål.
Vi har ju redan börjat få lyckönskningar i kommentarsfältet, och det är ju faktiskt himla nära nu. Ändå är det overkligt att vi förmodligen är fyra i familjen om 36 timmar. Maken sa i morse att han har svårt att tänka på något annat än lillebror just nu, och jag sover ännu sämre än vanligt för tankar på sjukhus snurrar i huvudet. Citodonet hjälpte f.ö. knappt alls, men jag är i alla fall bättre i ryggen idag, känner mig ganska rörlig. Det jobbigaste är fortfarande att vända sig i sängen och att hitta en bekväm sovställning. Sonen har haft hög feber (39+) sen igår eftermiddag, och det gör också att vi sover oroligt allihop.
Blodtrycket är fortfarande högt (145/89 i morse), men urinstickan gav inte något direkt utslag, nånstans mellan spår av protein och +1. Just nu har jag fruktansvärda sammandragningar men vet inte riktigt vad det beror på. Ska gå och ta Niferex och Dimetikon nu, mina problemförebyggare inför förlossningen. De har beställt extra blod till mig inför snittet eftersom mitt Hb låg på bara 96 på inskrivningen. Men blöder jag lika lite som sist så ska det inte vara någon fara.
Imorgon väntar min sista dag som ettbarnsförälder. Undrar vad den ska bjuda på. ;)
Det där om att få förklaringar
Vecka 39 (38 + 6)
Om man har mycket kortison i kroppen kan man få hudbristningar. Om man är gravid får man ofta bristningar på magen. Om man lägger ihop dessa två, vad får man då? Ptja, kanske en lilastrimmig mage som min?
Kortisonet kan alltså återigen vara förklaringen till något jag inte kunnat förstå. Inte en enda bristning under min första graviditet, massor nu. Jaha, kortisonet, ja..
Och det sägs att inget hjälper. Det finns i alla fall en salva på hälsokosten som sägs bleka brustna blodkärl, blåmärken, etc, samt lindra irritationer i huden. Den ska jag köpa. Mina bristningar kliar.
Om man har mycket kortison i kroppen kan man få hudbristningar. Om man är gravid får man ofta bristningar på magen. Om man lägger ihop dessa två, vad får man då? Ptja, kanske en lilastrimmig mage som min?
Kortisonet kan alltså återigen vara förklaringen till något jag inte kunnat förstå. Inte en enda bristning under min första graviditet, massor nu. Jaha, kortisonet, ja..
Och det sägs att inget hjälper. Det finns i alla fall en salva på hälsokosten som sägs bleka brustna blodkärl, blåmärken, etc, samt lindra irritationer i huden. Den ska jag köpa. Mina bristningar kliar.
tisdag 17 mars 2009
Det där om att inskrivningen är klar
Vecka 39 (38 + 5)
Nu är vi äntligen hemma igen efter ett antal timmars rännande. Vi har varit på inskrivning idag, nu ligger journalen redo på sjukhuset och på torsdag ska vi ringa in och höra hur dags vi ska vara på plats på fredag. Narkosläkaren kollade med en kollega om jag skulle få spinalbedövning, med tanke på min reumatiska sjukdom, och till sist bestämdes det att vi kör på det, så jag behöver inte sövas.
Läkaren vi träffade var väldigt rar och varm, tyckte att mitt brev till läkarna som skulle besluta om snitt var väldigt fint. Det har blivit liggande i journalen sedan snittsamtalet. Skönt egentligen att flera på avdelningen vet hur jag upplevde min situation när sonen var bebis, det gör det nog lättare för dem också att förstå om jag inte mår bra av någon anledning.
Jag fick även med mig lite citodontabletter hem så att jag kan få sova de här sista nätterna, ryggskottet gör ju att jag knappt sover, och det är ju inte direkt optimalt inför en stor operation. Så ikväll är det jag som tar två citodon och somnar som en stock, eller hur? ;)
Nu är ryggen helt slut, jag har varit på benen ganska mycket idag. Sonen har 39 graders feber, min mamma och syster kom hit och passade honom. Vi var inom jobbet och hämtade upp ett papper, vi fick parkera i ett parkeringshus säkert en km från KK, det var fullt precis överallt, och det har blåst storm här idag. Efter två timmar på sjukhuset var vi på McD och åt, sen handlade vi plast till vår gamla blöjhink och en ny badtermometer, och sen lite mat, innan vi åkte hem. Nu är blöjhinken avtorkad och laddad och redo att använda. Mamma hade tvättat alla kläder, röjt på mitt arbetsbord, torkat av alla skåpluckor i köket och diskat. Såååå skönt.
Imorgon förmiddag ska jag fixa bryn och fransar på en salong som ligger precis bakom vårt hus, och vi ska greja lite med spjälisen. Jag ska tvätta handdukar och lakan, sen ska det bäddas rent och skötplatsen ska upp. Sen är vi väl klara, tycker jag. BB-väskan är till hälften färdipackad. Nu ligger vi nog i fas, mycket tack vare min mamma. Så tacksam att jag har världens bästa man och familj.
Lite kvällsmat, kanske lite TV och sen medicin och sova, det skulle vara skönt, jag är trött.
Nu är vi äntligen hemma igen efter ett antal timmars rännande. Vi har varit på inskrivning idag, nu ligger journalen redo på sjukhuset och på torsdag ska vi ringa in och höra hur dags vi ska vara på plats på fredag. Narkosläkaren kollade med en kollega om jag skulle få spinalbedövning, med tanke på min reumatiska sjukdom, och till sist bestämdes det att vi kör på det, så jag behöver inte sövas.
Läkaren vi träffade var väldigt rar och varm, tyckte att mitt brev till läkarna som skulle besluta om snitt var väldigt fint. Det har blivit liggande i journalen sedan snittsamtalet. Skönt egentligen att flera på avdelningen vet hur jag upplevde min situation när sonen var bebis, det gör det nog lättare för dem också att förstå om jag inte mår bra av någon anledning.
Jag fick även med mig lite citodontabletter hem så att jag kan få sova de här sista nätterna, ryggskottet gör ju att jag knappt sover, och det är ju inte direkt optimalt inför en stor operation. Så ikväll är det jag som tar två citodon och somnar som en stock, eller hur? ;)
Nu är ryggen helt slut, jag har varit på benen ganska mycket idag. Sonen har 39 graders feber, min mamma och syster kom hit och passade honom. Vi var inom jobbet och hämtade upp ett papper, vi fick parkera i ett parkeringshus säkert en km från KK, det var fullt precis överallt, och det har blåst storm här idag. Efter två timmar på sjukhuset var vi på McD och åt, sen handlade vi plast till vår gamla blöjhink och en ny badtermometer, och sen lite mat, innan vi åkte hem. Nu är blöjhinken avtorkad och laddad och redo att använda. Mamma hade tvättat alla kläder, röjt på mitt arbetsbord, torkat av alla skåpluckor i köket och diskat. Såååå skönt.
Imorgon förmiddag ska jag fixa bryn och fransar på en salong som ligger precis bakom vårt hus, och vi ska greja lite med spjälisen. Jag ska tvätta handdukar och lakan, sen ska det bäddas rent och skötplatsen ska upp. Sen är vi väl klara, tycker jag. BB-väskan är till hälften färdipackad. Nu ligger vi nog i fas, mycket tack vare min mamma. Så tacksam att jag har världens bästa man och familj.
Lite kvällsmat, kanske lite TV och sen medicin och sova, det skulle vara skönt, jag är trött.
måndag 16 mars 2009
Det där om det sista besöket
Vecka 39 (38 + 4), 68,7 kg (+12,2)
Har varit på sista barnmorskebesöket idag. Det kändes konstigt alltihop, hon verkade orolig och själv är jag bara trött och apatisk och går bara och väntar. Ryggskottet kom tillbaka i lördags av en nysning och jag har haft två riktigt risiga nätter.
Blodtrycket var högt idag (130/90) så jag fick ta med mig blodtrycksmanschetten hem igen och ska ta trycket varje dag fram till fredag. Fick dessutom urinstickor. Det var inte min vanliga bm, utan en annan, och hon sa att mina smärtor i bröstbenet och revbenen kan vara ligamentsmärtor. Vid tidigare besök har jag inte fått några svar alls på vad det kan vara. Mitt järnvärde har plötsligt sjunkit genom golvet, 4 dagar innan det är dags, och jag ska ta dubbla Niferex. Dumt bara att det tar någon vecka innan man märker skillnad. Hon verkade mena att man vid snitt förlorar så mycket blod att man måste ha en reserv. Förra gången förlorade jag 250 ml (vid en normal förlossning förlorar man i genomsnitt en liter) och ökade tio steg på Hb-skalan på en helg, från 104 till 114 från fredag till måndag, utan järntillskott. Anledningen till den här plötsliga dippen skulle då vara att lillebror vuxit mycket på sistone. Men så bra då. S/F-måttet hade hoppat från 36,5 till 39 på två veckor. Huvudet neråt, men rörlig. Genom att känna på honom gissade bm att han väger 3,9-4 kg nu, och det är väl ungefär vad jag tror också, men något mer. Jag gissade ju på 3850 g innan tillväxt-UL, men nu tror jag på 4200 g på fredag. Vi får väl se. 53 cm tror jag fortfarande på.
Vi sammanfattade även graviditeten, och det är ju ingen dans på rosor precis. Reumatisk värk och kortison under hela graviditeten, med en ökad dos nånstans på mitten. Sjukskriven på 25% för smärta i bröstryggen. Smärta i bröstbenet. Två urinvägsinfektioner med antibiotikabehandling. Fem övre luftvägsinfektioner. Ryggskott. Hon tyckte det var en aning otroligt hur jag hanterat den här graviditeten med så mycket ont, och menade på något sätt att jag har en hög smärttröskel för att jag i och med min grundsjukdom är van vid att hantera smärta. Själv känner jag mest att jag förmodligen säger "jag har ont" mycket tidigare än vad andra gör, och att det därför bara verkar som om jag har det jobbigare än någon annan. Egentligen är jag alltså bara gnällig. Hennes uppfattning var väl mer att när jag säger "jag har ont" så säger andra "det är outhärdligt". Ja, jag kan ju inte veta vilket som stämmer, jag vet bara att jag är nåt så oerhört trött på att ha just ont, för det blir så jäkla olidligt till sist när man inte får ta någon medicin som hjälper. Jag kan väl ta att jag har ryggskott, det är inte så att jag har obotlig cancer, men ge mig gärna Voltaren då. Nähäpp, det fick jag inte ta, nej. Blä. Nu vill jag bara att det ska vara över och att jag ska kunna röra mig igen.
Imorgon är det inskrivning kl. 13 och mamma och syster kommer ner och passar sonen. På onsdag ska jag fixa bryn och fransar, och sen ska vi göra några små förberedelser här hemma under veckan. Snart är det slut. Snart börjar det.
Nu Panodil, för halsen och ryggen värker.
Har varit på sista barnmorskebesöket idag. Det kändes konstigt alltihop, hon verkade orolig och själv är jag bara trött och apatisk och går bara och väntar. Ryggskottet kom tillbaka i lördags av en nysning och jag har haft två riktigt risiga nätter.
Blodtrycket var högt idag (130/90) så jag fick ta med mig blodtrycksmanschetten hem igen och ska ta trycket varje dag fram till fredag. Fick dessutom urinstickor. Det var inte min vanliga bm, utan en annan, och hon sa att mina smärtor i bröstbenet och revbenen kan vara ligamentsmärtor. Vid tidigare besök har jag inte fått några svar alls på vad det kan vara. Mitt järnvärde har plötsligt sjunkit genom golvet, 4 dagar innan det är dags, och jag ska ta dubbla Niferex. Dumt bara att det tar någon vecka innan man märker skillnad. Hon verkade mena att man vid snitt förlorar så mycket blod att man måste ha en reserv. Förra gången förlorade jag 250 ml (vid en normal förlossning förlorar man i genomsnitt en liter) och ökade tio steg på Hb-skalan på en helg, från 104 till 114 från fredag till måndag, utan järntillskott. Anledningen till den här plötsliga dippen skulle då vara att lillebror vuxit mycket på sistone. Men så bra då. S/F-måttet hade hoppat från 36,5 till 39 på två veckor. Huvudet neråt, men rörlig. Genom att känna på honom gissade bm att han väger 3,9-4 kg nu, och det är väl ungefär vad jag tror också, men något mer. Jag gissade ju på 3850 g innan tillväxt-UL, men nu tror jag på 4200 g på fredag. Vi får väl se. 53 cm tror jag fortfarande på.
Vi sammanfattade även graviditeten, och det är ju ingen dans på rosor precis. Reumatisk värk och kortison under hela graviditeten, med en ökad dos nånstans på mitten. Sjukskriven på 25% för smärta i bröstryggen. Smärta i bröstbenet. Två urinvägsinfektioner med antibiotikabehandling. Fem övre luftvägsinfektioner. Ryggskott. Hon tyckte det var en aning otroligt hur jag hanterat den här graviditeten med så mycket ont, och menade på något sätt att jag har en hög smärttröskel för att jag i och med min grundsjukdom är van vid att hantera smärta. Själv känner jag mest att jag förmodligen säger "jag har ont" mycket tidigare än vad andra gör, och att det därför bara verkar som om jag har det jobbigare än någon annan. Egentligen är jag alltså bara gnällig. Hennes uppfattning var väl mer att när jag säger "jag har ont" så säger andra "det är outhärdligt". Ja, jag kan ju inte veta vilket som stämmer, jag vet bara att jag är nåt så oerhört trött på att ha just ont, för det blir så jäkla olidligt till sist när man inte får ta någon medicin som hjälper. Jag kan väl ta att jag har ryggskott, det är inte så att jag har obotlig cancer, men ge mig gärna Voltaren då. Nähäpp, det fick jag inte ta, nej. Blä. Nu vill jag bara att det ska vara över och att jag ska kunna röra mig igen.
Imorgon är det inskrivning kl. 13 och mamma och syster kommer ner och passar sonen. På onsdag ska jag fixa bryn och fransar, och sen ska vi göra några små förberedelser här hemma under veckan. Snart är det slut. Snart börjar det.
Nu Panodil, för halsen och ryggen värker.
fredag 13 mars 2009
Det där om att vara en bit på väg
Vecka 39 (38 + 1)
Det är en vecka kvar idag. 7 dagar.
Inatt sov jag så fruktansvärt illa att det är ett under att jag hållit mig vaken hela dagen. Dock har jag haft en helt galen huvudvärk hela dagen, den ligger fortfarande kvar och lurar efter ett försök med Panodil och ett med Panocod. Riktigt härlig migränartad.. Alla ljud är jättejobbiga och de flesta rörelser likaså.
Jag vaknade flera gånger inatt av att det kändes som om revbenen höll på att mosas samman. Livmodern är så stor att den liksom ligger utanpå bröstkorgen, och vissa sammandragningar trycker så enormt på revbenen att jag bara vill gråta. Sen lite hosta ovanpå mitt inflammerade muskelfäste, och det känns som om hela bröstkorgen är trasig. I morse fick jag näsblod två gånger och det värkte så i korsryggen och skenbenen att jag fick ta smärtstillande.
Vi har varit på ikea idag, men extrasängen vi skulle ha till sonen i vårt sovrum var såklart slut. Vi köpte några andra småsaker som vi behövde och åt lunch där. Sen köpte vi present till sonen på Jula och alla kalasgrejerna på ICA Maxi. Och blöjor. Helt galet kändes det. Pampers New Baby, storlek 2. 3-6 kg. Och några små tetror med färdig modersmjölksersättning, eftersom vi funderar på att tillmata med ersättning så att jag får lite andrum och maken kan hjälpa till att mata. Lite extra mättnad för bebis och vi kanske kan få några extra timmars sömn. Om han blir lite van vid flaska kanske han kan börja med välling lite tidigare dessutom, så att jag slipper helamma i åtta månader igen.
Det blir en hektisk sista vecka innan lillebror kommer, men det mesta känns rätt kul och mysigt, som att bädda spjälsängen och göra i ordning skötplatsen. Jag ska fixa naglarna på måndag och bryn och fransar på onsdag, så förhoppningsvis känner jag mig inte som ett spöke efter snittet.
Nu laddar vi inför kalashelgen.
Det är en vecka kvar idag. 7 dagar.
Inatt sov jag så fruktansvärt illa att det är ett under att jag hållit mig vaken hela dagen. Dock har jag haft en helt galen huvudvärk hela dagen, den ligger fortfarande kvar och lurar efter ett försök med Panodil och ett med Panocod. Riktigt härlig migränartad.. Alla ljud är jättejobbiga och de flesta rörelser likaså.
Jag vaknade flera gånger inatt av att det kändes som om revbenen höll på att mosas samman. Livmodern är så stor att den liksom ligger utanpå bröstkorgen, och vissa sammandragningar trycker så enormt på revbenen att jag bara vill gråta. Sen lite hosta ovanpå mitt inflammerade muskelfäste, och det känns som om hela bröstkorgen är trasig. I morse fick jag näsblod två gånger och det värkte så i korsryggen och skenbenen att jag fick ta smärtstillande.
Vi har varit på ikea idag, men extrasängen vi skulle ha till sonen i vårt sovrum var såklart slut. Vi köpte några andra småsaker som vi behövde och åt lunch där. Sen köpte vi present till sonen på Jula och alla kalasgrejerna på ICA Maxi. Och blöjor. Helt galet kändes det. Pampers New Baby, storlek 2. 3-6 kg. Och några små tetror med färdig modersmjölksersättning, eftersom vi funderar på att tillmata med ersättning så att jag får lite andrum och maken kan hjälpa till att mata. Lite extra mättnad för bebis och vi kanske kan få några extra timmars sömn. Om han blir lite van vid flaska kanske han kan börja med välling lite tidigare dessutom, så att jag slipper helamma i åtta månader igen.
Det blir en hektisk sista vecka innan lillebror kommer, men det mesta känns rätt kul och mysigt, som att bädda spjälsängen och göra i ordning skötplatsen. Jag ska fixa naglarna på måndag och bryn och fransar på onsdag, så förhoppningsvis känner jag mig inte som ett spöke efter snittet.
Nu laddar vi inför kalashelgen.
tisdag 10 mars 2009
Det där om att trivas i kokongen
Vecka 38 (37 + 5)
Jag vägde mig häromdagen, men minns inte exakt vad det stod. Men omkring 12 kg upp i alla fall. Med sonen gick jag upp 15 kg, och då är han född motsvarande på lördag, i 38 + 2. Det är inget som oroar mig i alla fall.
Det där inflammerade muskelfästet i sidan blev ett ryggskott efter en hostning och hela söndagen var jag sängliggande och kunde inte ens gå på toaletten utan hjälp. Igår kom mamma hit och körde mig till kiropraktorn, vilket har hjälpt ganska mycket, även om jag fortfarande är toköm i sidan och ganska orörlig. Jag tar panocod och vilar. Mamma lagade även middag åt oss, Wallenbergare, och gjorde en ordentlig insats i tvättstugan. Jag ska försöka slänga i en maskin lakan med hjälp av sonen strax.
Annars så vilar jag bara. Har haft och har så ont i ryggen att jag inte ens kan tänka tanken att få något gjort här hemma, eller få något struket från listan över saker att göra innan lillebror kommer. Jag känner mig inte särskilt stressad över det heller. Jag jobbade den tid jag föresatt mig att jag skulle jobba, lillebrors skötväska är packad, min BB-väska är påbörjad och det finns en lista över resten som jag ska ha med. Barnvakter och skjuts är fixade och jag känner inga tecken på att bebis skulle vilja komma ut tidigare. Allt pyssel som jag vill hinna med hemma kan egentligen vänta tills vi kommit hem, och om inte annat så är mina svärföräldrar här sen och kan hjälpa maken med både inköp och hemmafix.
Tids nog mår jag bättre i kroppen, lillebror är här och våren bjuder på ljus och värme. Då ska jag komma ut ur min kokong och må strålande. Så nu kan jag gå här och vara lite risig. Det finns en tid för allt.
Jag vägde mig häromdagen, men minns inte exakt vad det stod. Men omkring 12 kg upp i alla fall. Med sonen gick jag upp 15 kg, och då är han född motsvarande på lördag, i 38 + 2. Det är inget som oroar mig i alla fall.
Det där inflammerade muskelfästet i sidan blev ett ryggskott efter en hostning och hela söndagen var jag sängliggande och kunde inte ens gå på toaletten utan hjälp. Igår kom mamma hit och körde mig till kiropraktorn, vilket har hjälpt ganska mycket, även om jag fortfarande är toköm i sidan och ganska orörlig. Jag tar panocod och vilar. Mamma lagade även middag åt oss, Wallenbergare, och gjorde en ordentlig insats i tvättstugan. Jag ska försöka slänga i en maskin lakan med hjälp av sonen strax.
Annars så vilar jag bara. Har haft och har så ont i ryggen att jag inte ens kan tänka tanken att få något gjort här hemma, eller få något struket från listan över saker att göra innan lillebror kommer. Jag känner mig inte särskilt stressad över det heller. Jag jobbade den tid jag föresatt mig att jag skulle jobba, lillebrors skötväska är packad, min BB-väska är påbörjad och det finns en lista över resten som jag ska ha med. Barnvakter och skjuts är fixade och jag känner inga tecken på att bebis skulle vilja komma ut tidigare. Allt pyssel som jag vill hinna med hemma kan egentligen vänta tills vi kommit hem, och om inte annat så är mina svärföräldrar här sen och kan hjälpa maken med både inköp och hemmafix.
Tids nog mår jag bättre i kroppen, lillebror är här och våren bjuder på ljus och värme. Då ska jag komma ut ur min kokong och må strålande. Så nu kan jag gå här och vara lite risig. Det finns en tid för allt.
söndag 8 mars 2009
Det där om sluttampen
Vecka 38 (37 + 3)
Vi fick världens sötaste lilla lurviga björnoverall till lillebror av min syster. Plus sex delar kläder i brunt och vitt, pyjamas, byxor, t-shirt, body, mössa och haklapp. Helt underbara, vi går och klappar på overallen hela tiden och jag tror att den triggade igång makens längtan på allvar. Han tycker att 12 dagar är jäääättelång tid.
Själv har jag äntligen slutat jobba och har bara vila och förberedelser på schemat. Och sonens sexårsfirande.
Just nu vill jag mest ta nåt knark och gå i ide, för det känns inte som om jag har någon fungerande kroppsdel. Näsan är toktäppt och jag har näsblod. Jag försöker få luft med hjälp av andra medikamenter än nezeril, men det går åt skogen. Får bara panik. Jag har ett inflammerat muskelfäste i höger sida under revbenen och kan inte vända mig i sängen, inte hosta, knappt andas och knappt köra bil. Och inflammationshämmande får man inte ta under graviditet, inte ens gel eller kräm. Så vi kör liniment.
Förkylningen börjar i alla fall kännas bättre, jag hostar knappt och har inte ont i halsen. Jag har fått någon homeopatmedicin, något kosttillskott, som ska hjälpa till att stärka kroppen. Homeopaten rekommederade också att jag fortsätter med ProViva, som ju hjälper immunförsvaret. Konstigt nog så har anklarna varit jättesvullna dygnet runt i ett par dagar (jag fick knappt på mig gympaskorna igår), både på morgonen när jag vaknat och på kvällen trots att jag haft stödstrumpor hela dagen. Nu i morse tyckte jag att de såg lite bättre ut, men det blir stödstrumpor på direkt trots att vi bara ska vara hemma idag, för det gör nästan ont att gå när de blir sådär svullna.
Nu ska jag äta något och ta lite tillskott och något smärtstillande, för jag behöver städa och vi ska ha fika för föräldragruppen här och då vill jag varken ha såhär ont i muskelfästet eller i skinkan, där jag haft seriösa ischiaskänningar hela morgonen. Kanske inte så konstigt, med tanke på att jag kört långt, sovit i annan säng, suttit i obekväm stol och kollat på standup och gått en runda på Ikea. Sånt straffar sig.
Det kanske låter jobbigt och som om det är så himla synd om mig just nu, men faktum är att jag känner mig rätt positiv för tillfället. Det finns ju en ände på allt det här, och alla krämporna är sånt man kan leva med under en begränsad period. Förhoppningvis hinner muskelfästet läka innan bebis kommer, och nästäppan går ju över efter förlossningen, kanske med en kort avvänjningsperiod, och förkylningen är nog redan på väg att ge sig, tror jag. Och gravidgrejerna försvinner ju liksom automatiskt. Nu jobbar jag inte längre, jag styr över min egen tid, jag har inte särskilt många måsten och våren är på väg. Och kan jag inte sova på nätterna får jag väl göra det på dagarna.
Bara 12 dagar kvar. Bara 286 timmar.
Vi fick världens sötaste lilla lurviga björnoverall till lillebror av min syster. Plus sex delar kläder i brunt och vitt, pyjamas, byxor, t-shirt, body, mössa och haklapp. Helt underbara, vi går och klappar på overallen hela tiden och jag tror att den triggade igång makens längtan på allvar. Han tycker att 12 dagar är jäääättelång tid.
Själv har jag äntligen slutat jobba och har bara vila och förberedelser på schemat. Och sonens sexårsfirande.
Just nu vill jag mest ta nåt knark och gå i ide, för det känns inte som om jag har någon fungerande kroppsdel. Näsan är toktäppt och jag har näsblod. Jag försöker få luft med hjälp av andra medikamenter än nezeril, men det går åt skogen. Får bara panik. Jag har ett inflammerat muskelfäste i höger sida under revbenen och kan inte vända mig i sängen, inte hosta, knappt andas och knappt köra bil. Och inflammationshämmande får man inte ta under graviditet, inte ens gel eller kräm. Så vi kör liniment.
Förkylningen börjar i alla fall kännas bättre, jag hostar knappt och har inte ont i halsen. Jag har fått någon homeopatmedicin, något kosttillskott, som ska hjälpa till att stärka kroppen. Homeopaten rekommederade också att jag fortsätter med ProViva, som ju hjälper immunförsvaret. Konstigt nog så har anklarna varit jättesvullna dygnet runt i ett par dagar (jag fick knappt på mig gympaskorna igår), både på morgonen när jag vaknat och på kvällen trots att jag haft stödstrumpor hela dagen. Nu i morse tyckte jag att de såg lite bättre ut, men det blir stödstrumpor på direkt trots att vi bara ska vara hemma idag, för det gör nästan ont att gå när de blir sådär svullna.
Nu ska jag äta något och ta lite tillskott och något smärtstillande, för jag behöver städa och vi ska ha fika för föräldragruppen här och då vill jag varken ha såhär ont i muskelfästet eller i skinkan, där jag haft seriösa ischiaskänningar hela morgonen. Kanske inte så konstigt, med tanke på att jag kört långt, sovit i annan säng, suttit i obekväm stol och kollat på standup och gått en runda på Ikea. Sånt straffar sig.
Det kanske låter jobbigt och som om det är så himla synd om mig just nu, men faktum är att jag känner mig rätt positiv för tillfället. Det finns ju en ände på allt det här, och alla krämporna är sånt man kan leva med under en begränsad period. Förhoppningvis hinner muskelfästet läka innan bebis kommer, och nästäppan går ju över efter förlossningen, kanske med en kort avvänjningsperiod, och förkylningen är nog redan på väg att ge sig, tror jag. Och gravidgrejerna försvinner ju liksom automatiskt. Nu jobbar jag inte längre, jag styr över min egen tid, jag har inte särskilt många måsten och våren är på väg. Och kan jag inte sova på nätterna får jag väl göra det på dagarna.
Bara 12 dagar kvar. Bara 286 timmar.
måndag 2 mars 2009
Det där om undermålig rapport
Vecka 37 (36 + 4)
Jag lade mig ner nyss. Det var dumt. Tänk er ett glödgat järnspett som körs in precis under bröstbenet. Så, ungefär. Det var visst en lite dum rörelse.
Jag har varit hos bm nu, och helt i linje med kompetensen på det stället har hon inte fyllt i mina papper med mina nya värden. Det där med att man ska ta med sina papper om man måste åka in till KK, mister inte det lite grann sin poäng om de inte är ifyllda? Nu var lillebrors huvud ruckbart, alltså inte längre rörligt, och det har en viss betydelse, om t.ex. vattnet skulle gå. Att jag hade spår av äggvita i urinen skulle jag kanske vilja ha nedskrivet, och mitt senaste blodtryck hade väl också varit bra att ha med? För att inte tala om magens mått..
Tur att jag frågade och har bra minne då, va? Blodtrycket låg omkring 130/80, s/f-måttet på 36 cm, vilket innebär att kurvan sjunkit i alla fall lite. Hb var 110, fortfarande ingen panik. Hjärtljuden var bra, men inget medel finns uppskrivet.
Jag frågade om läkartid för mitt onda bröstben, men den första tid de hade var 18/3. Känns som om jag lika gärna kan kolla med läkare på KK på inskrivningen den 17:e då ju. Jävlar vad ont jag har.
Jag lade mig ner nyss. Det var dumt. Tänk er ett glödgat järnspett som körs in precis under bröstbenet. Så, ungefär. Det var visst en lite dum rörelse.
Jag har varit hos bm nu, och helt i linje med kompetensen på det stället har hon inte fyllt i mina papper med mina nya värden. Det där med att man ska ta med sina papper om man måste åka in till KK, mister inte det lite grann sin poäng om de inte är ifyllda? Nu var lillebrors huvud ruckbart, alltså inte längre rörligt, och det har en viss betydelse, om t.ex. vattnet skulle gå. Att jag hade spår av äggvita i urinen skulle jag kanske vilja ha nedskrivet, och mitt senaste blodtryck hade väl också varit bra att ha med? För att inte tala om magens mått..
Tur att jag frågade och har bra minne då, va? Blodtrycket låg omkring 130/80, s/f-måttet på 36 cm, vilket innebär att kurvan sjunkit i alla fall lite. Hb var 110, fortfarande ingen panik. Hjärtljuden var bra, men inget medel finns uppskrivet.
Jag frågade om läkartid för mitt onda bröstben, men den första tid de hade var 18/3. Känns som om jag lika gärna kan kolla med läkare på KK på inskrivningen den 17:e då ju. Jävlar vad ont jag har.
Det där om att aldrig få vara frisk
Vecka 37 (36 + 4), 67,2 kg (10,7+)
Det är 18 dagar kvar idag. Det är två och en halv vecka tills vi har en bebis. Rätt sjukt, faktiskt. Jag ligger hemma idag igen, förkylningen som dök på mig förra söndagen har inte blivit ett dugg bättre, jag hostar och kan inte andas och inte sova. Har ingen röst kvar och det gör ont i luftrören.
Så fort bebis är ute ska jag fixa immunförsvarsstärkande meducin och se till att inte bli förkyld igen... nånsin.
MVC-besök i eftermiddag, så jag återkommer med rapport. Nåt morgonkiss blir det inte inlämnat idag, jag hade ju inga fler rör, och dessutom har jag kissat fyra gånger inatt.. Igår natt var rekord. Fem gånger.
Just nu vill jag bara få vara frisk och orka fixa det sista på jobbet, sen småpyssla hemma och stryka från listan med grejer jag vill ska vara klara innan bebis kommer. Jag orkar ingenting nu, bara jag rör mig så börjar jag hosta.
Det är 18 dagar kvar idag. Det är två och en halv vecka tills vi har en bebis. Rätt sjukt, faktiskt. Jag ligger hemma idag igen, förkylningen som dök på mig förra söndagen har inte blivit ett dugg bättre, jag hostar och kan inte andas och inte sova. Har ingen röst kvar och det gör ont i luftrören.
Så fort bebis är ute ska jag fixa immunförsvarsstärkande meducin och se till att inte bli förkyld igen... nånsin.
MVC-besök i eftermiddag, så jag återkommer med rapport. Nåt morgonkiss blir det inte inlämnat idag, jag hade ju inga fler rör, och dessutom har jag kissat fyra gånger inatt.. Igår natt var rekord. Fem gånger.
Just nu vill jag bara få vara frisk och orka fixa det sista på jobbet, sen småpyssla hemma och stryka från listan med grejer jag vill ska vara klara innan bebis kommer. Jag orkar ingenting nu, bara jag rör mig så börjar jag hosta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)