Det där om ryggen

Nu är ryggens tillstånd under all kritik. Varje eftermiddag på jobbet har jag så ont från 14-tiden att jag inte kan koncentrera mig på någonting. När jag väl kommer hem vid 17:30-tiden har jag så ont att jag nästan gråter och går direkt och lägger mig platt på rygg i sängen. Där ligger jag sen, och maken får sköta allt, laga mat, diska, lägga sonen.. Jag är bara handikappad. Sist jag var hos kiropraktorn, i oktober, så sa han att om jag kommer till honom en gång i månaden fram till förlossningen så ska vi nog kunna hålla ryggen i schack. Jag var där igår, han knäckte bort minst fem låsningar och sa att han trodde att vävnaden skulle vara irriterad resten av dagen och att det skulle bli jobbigt med ryggen. Jag tog Panodil, så jag slapp iaf huvudvärk, men lik förbannat var jag helt förstörd på eftermiddagen och hela kvällen.

Smärtan sitter högt upp, mellan skulderbladen, och känns mest som en trötthet egentligen. Det känns som om någon spänner ett band runt bröstkorgen och det är obehagligt att andas. Det känns som om jag tippar framåt, som om ryggen saknar styrka att hålla överkroppen upprätt.

Och förkylningen vill bara inte ge sig. Inatt har jag dessutom börjat hosta, och imorse fick jag panik när jag inte fick någon som helst luft genom näsan samtidigt som jag inte var ett dugg snuvig. Bara tvärtäppt.

Så på måndag ska jag ringa vårdcentralen och försöka få en tid och kolla mina bihålor och kanske ta en odling. Det är nästan två veckor som jag varit dålig nu. Dessutom ska jag ringa min barnmorska och kolla vad hon säger om läkartider, etc. för nu måste jag nog diskutera en sjukskrivning, kanske på 25%. I värsta fall kan jag prata med min chef om att jobba på jobbet fram till 14-14:30 eller så, sen köra hem och jobba resten hemifrån, där jag kan lägga mig på rygg med datorn om jag behöver. Och oavsett hur det blir med en eventuell sjukskrivning så måste jag få någon sorts smärtstillande som funkar på ryggen, för som det är nu så fungerar jag inte. Citodon, tack.

Annars är lillebror pigg idag, började sparka när pappa väckte honom i morse. Han var så stilla och lugn att jag blev alldeles nervös, men när pappa började prata med honom så fick vi en liten spark till svar, och sen blev det ordentligt liv när jag legat på rygg ett tag.