Det där om att det knappt märks

Vecka 13 (12+0)

Jag har inte gått upp två kilo under Irlandsresan som jag trodde (GUD vad vi åt. Och gott var det också. Lite svårt med trerätters när ingenting längre får plats i magen.), vikten låg kvar på samma som vid inskrivningen. 58,9 i morse.

Förkyld som bara den blev jag sista dagen på Irland, hade otroligt ont i ansiktet över bihålorna när vi landade på Kastrup i måndags kväll. Och ont i halsen och huvudet morgonen efter. Nu klarar jag mig bra på nässpray, men skulle nog behöva ta Alvedon också om jag ska fixa att jobba imorgon. Ganska skönt att bara få vila ändå.

Magen växer inte synbart, den blev synlig tidigt denna gången, men sen hände det inte så mycket mer. Standardklädsel är mina vanliga jeans, med uppknäppt knapp och gummiband runt knappen och genom knapphålet. Magtub över och sedan en av mina vanliga toppar. Ganska snyggt faktiskt, förutom att jag får dra upp byxorna mest hela tiden.

Nu börjar jag undra om det alls finns någon bebis längre, för tröttheten börjar ge sig, illamående eller hungrig eller sugen är jag inte precis, och ont i magen har jag inte heller. Jaha. Vad ska jag nu gå på då? Om två veckor eller så kan vi nog åka in och lyssna på hjärtljud hos bm, så det får jag väl göra då.

Och en överraskning eller smärre chock var det att läsa inne på ankomstgruppen idag och inse att en vän som försvann ska ha sitt andra barn i mars, bf 4 dagar efter mitt. Hennes son är två veckor äldre än min. Bisarrt. Men jättekul för henne, som verkligen hett önskade sig ett andra barn.

Kanske ska ta en kvällsmacka och se något program med maken. Ska försöka jobba imorgon, och då är det upp tidigt.